Chockerande att se "Masjävlar" i New York
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-04-03
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK
Det var underligt att sitta och se "Masjävlar" redan i Stockholm.
I New York är det chockerande.
Så nära - och ändå så oerhört långt borta.
Sista scenen är ju ett panoramasvep ut över Siljan och varje fiber i mitt omfattande väsen bara skriker:
Hemma!
Några minuter senare står jag i kakafonin utanför Lincoln Center, bland skyskrapor och gula taxibilar och tjattrande newyorkers.
Kontrasten är skarpare än den mellan Dick Cheney och Jan Myrdal.
Jag får nästan ont.
Det här är ju också hemma.
Men ändå inte.
Precis som Dalarna...
I taxin ner söderöver sitter jag så tyst att Höken förmodligen börjar undra om jag är sur över hans aprilskämt om Big Boy Virtanen och Peter Harryson.
Men det handlar förstås inte bara om att stycke kurbitsmönstrad hembygd kraschlandat mitt i asfaltdjungeln.
"Masjävlar" är överhuvudtaget en film som trycker på väldigt många ömma punkter.
Det finns scener jag tror jag kan lova att alla som lämnat en liten stad för nåt större och sen kommit hem upplever som direkt outhärdliga.
Som ängeln bredvid på Lincoln Center, en gång utflugen från Motala. Hon tror inte jag ser, men emellanåt kan hon inte ens titta.
Även hon har träffat Eivor och Gunilla och varit på fest i en bystuga i nåt som i alla hade kunnat vara Rättvik.
Vad ingen av oss måhända visste men som vi lär oss av "Masjävlar" är att det inte nödvändigtvis var vi som for som hade rätt.
Vi vet inte mer om Eivor än vad Eivor vet om oss och ingen har mer rätt än någon annan.
På natten sitter jag på min stol i en nersläckt lägenhet och bara tittar ut på sjunde gatan.
Fredagsgängen skrålar glatt när de går förbi. En flaska krossas neråt Tompkins Square Park. Polissirener tjuter uppe på första avenyn. Runt statyn av den döende påven vid kyrkan rakt över gatan växer blomberget. En sopbil rasslar förbi.
Jag frigör mig långsamt från "Masjävlar". Det som var då var då. Nu är nu och det är fan så fantastiskt.
Men det där panoramasvepet över Siljan sitter djupt.
Har alltid undrat hur det är att flyga från San Diego, som har sin flygplats mitt i stan.
Det är, ber jag härmed att få meddela, skithäftigt och jag tycker från och med nu att vi ska flytta Arlanda till Söder Mälarstrand.
Det lustiga med att träffa Little Steven är att jag inte längre tänker på honom som hjälten från E Street Band.
Det är ju Silvio Dante som sitter där och är trevlig.
Av det kan man dra slutsatsen att "Sopranos" nu officiellt är större än Bruce Springsteen.
En dag kommer min snacksalige granne fram och säger:
- Vad var det du hette nu"? Vänta, that"s right: Nils, va?
Nu spänner vi fast säkerhetsbältena, kammar till oss och tar några djupa andetag.
För i natt, ladies and gentlemen, landade mamma Bjurman på Newark-flygplatsen.
Rapport lär följa.