Stålmormorn är ju helt grym
Marcus Leifby blir uppläxad av en 69-årig bambatant
Det har blivit lite av en söndagstradition.
Jag går och lägger mig som ett skamset och insiktsfullt pucko.
Den där 69-åriga bambatanten och stålmormorn från Lidköping är ju grym.
För någon vecka sedan fick vi se tillbaka på Robert Prytz fotbollskarriär, en karriär som allt för många gånger sammanfattats med oförtjänt dåliga ord och rubriker. Som att han egentligen var lite för tjock för att spela i landslaget, att han pratade underligt, hade en rolig frisyr och tillhörde en förlorargeneration i svensk fotboll.
Jag var snett på det – och ”Mästarnas mästare” lärde mig en läxa.
Vi fick se en varm och känslosam människa och en väldigt bra fotbollsspelare som vi har all anledning att vara stolta över.
Och historien upprepade sig i går.
Om jag hade fått i uppdrag att välja ut de kvinnliga deltagarna till årets upplaga av ”Mästarnas mästare” så hade jag tidigt noterat Pernilla Wiberg, Magdalena Forsberg, ”Billan” Östlund, Hanna Ljungberg och Annika Sörenstam.
För att nämna några stycken.
Jag hade aldrig någonsin tänkt tanken att ställa frågan till 69-åriga Evy Palm.
Många av er känner säkert igen den stora röda Friskis-stämpeln som jag så fördomsfullt tryckt dit på Palm-filen.
Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt insett hennes storhet eller tagit hennes prestationer på allvar, utan mer sett henne som en glad motionär och en pigg pensionär.
Det visade sig vara en monumental felbedömning.
Trots att Evy Palm började sin satsning så pass sent som vid 34 års ålder hann hon bli den bästa långdistanslöparen vi haft i modern tid, med svenska rekord och tre segrar i Stockholm Maraton att skryta med.
Att långdistanslöpning sedan är en av de minst glamorösa idrotterna som finns gör inte det hela mindre beundransvärt.
Snarare tvärtom.
Att springa långt är ett idogt slit.
Det går inte att luta sig mot några lagkamrater, du får göra allt på egen hand, systematiskt och enformigt nöta ner både avstånd, motstånd och sina egna tvångstankar, meter för meter, varv för varv och ofta för ett knapert levebröd.
I går fick jag inte bara lära mig att Evy Palm var bäst på att göra det, att hennes
prestationer på många sätt saknar motstycke i våra historieböcker och att det gör henne till en av våra största idrottskvinnor.
Jag fick dessutom gå och lägga mig som ett skamset pucko.
”Mästarnas mästarna” läxade upp mig igen.