JA – Måste ses med rätt publik
Precis som kräftor kräver vissa drycker, kräver filmkomedier en mottaglig publik.
I en fullsatt biosalong fungerar nya ”Svensson, Svensson”-filmen utmärkt.
Inför folkomröstningen om alkoholförbud 1922 gjorde konstnären, tecknaren och författaren Albert Engström (1869–1940) en klassisk affisch med en gubbe, en spritflaska, ett snapsglas och orden: Kräftor kräva dessa drycker!
Regissörer till svenska filmkomedier skulle kanske kräva att recensenter bedömde deras filmer i en biosalong full med folk som vill ha kul.
Tänker inte hävda att mina kritikerkollegor som har sågat ”Svensson, Svensson – i nöd och lust” har fel. Det finns inget rätt eller fel när det gäller humor, bara tycke och smak.
Det har naturligtvis gjorts mycket bättre svenska filmkomedier än den här. Det har gjorts mycket bättre avsnitt av tv-serien än den här filmen. Såg den första gången på Malmö filmdagar, då vi filmrecensenter avverkar sådär 20–25 filmer på fyra dagar. Tyckte själv den var sådär, säkert påverkad av den lite avslagna stämningen i den halvfulla salongen.
Såg sedan om filmen i en fullsatt salong med en publik som kommit dit för att ha kul.
Det var som att det var en annan film.
Nu är jag visserligen lätt ”Svensson, Svensson”-störd, eller vad man ska kalla det, då 12-årige sonen tagit serien till sitt hjärta så mycket att det ibland känns som att Allan Svensson och Suzanne Reuter har flyttat in i pojkrummet och sitter där och käftar med perfekt komisk tajming.
I en fullsatt salong blev det, som sagt var, som en annan film. Högre tempo och med många skratt på precis de ställen som filmmakarna hade tänkt sig.