Tv-dagen startar med skrik och gråt
Zandra Lundberg om daytime-tv
Rachael Ray steker och skriker. En knapptryckning bort sitter en programledare och gråter.
Vad har mänskligheten gjort för att straffas med urholkad daytime tv?
Det är en sketen tisdagsförmiddag som vilken annan sketen tisdagsförmiddag som helst.
Jag har jobbat sent kvällen före och nu hasar jag mig motvilligt ur sängen till soffan.
Klockan är 10-någonting och yrvaket hör jag en speedad dåre avbryta den grå vardagstristessen genom att skrika genom tv-rutan och hetsfräsa lök, sekunderna senare hyllar hon en familj som insett att det är roligare att sitta tillsammans vid köksbordet och äta middag.
Min hjärna försöker vakna till liv medan jag hör programledaren Rachael Ray skrikfråga familjfadern ”hur de kunde komma på den här fantastiska idén med att göra middagen till en gemensam sak?”.
Fembarnspappan tar sin fru i handen ”det bara slog oss, varför ska vi sitta en och en och äta när det är så mycket MYSIGARE att äta tillsammans!”.
Publiken jublar som om de fick betalt (vilket de snart ska få).
Rachael Ray rör ihop pasta med tomatsås och skriker om hur enkelt det är att laga mat. Sedan ber hon alla gäster att titta under sina stolar för där finns varsin plastslev från ett JÄTTEBRA företag. Och gästerna säger överdrivna amerikanska saker som ”OOOOAAAAAH” och ”fän-tästic” och tittar på varandra med tacksamma lustfyllda blickar som inte vill annat än att gå hem och röra ihop en egen pasta-tomatsås med gåvoplastsleven (och kanske till och med samla sina familjer vid middagsbordet!).
Jag börjar vakna till liv och inser att det här inte är ett människovärdigt program. Jag byter kanal och där sitter Malou von Sivers.
Hennes gäster består av en snubbe som är aktuell med en biroll i en storfilm, en livstrött författare och en VANLIG människa som ska berätta om EN JOBBIG SAK.
Och Malou sitter där i sin kråsskjorta – hon har alltid kråsskjorta – och är så otroligt empatisk.
Hon lider bokstavligen med sina gäster, om en gäst börjar gråta så hinner hon bli tårig före. Hon LEVER SIG IN och nickar och om ingen har något jättejobbigt och hemskt att berätta så blir hon tjurig och dricker champagne i tystnad tills författaren flikar in att hans moster dog i tsunamin. Och så rullar det på igen om SORGEN.
Jag byter kanal igen.
Nu har Rachael Ray halva armen instoppad i en kalkon.