Lyssna bara om du inte var där
Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden – varje måndag
Håkan Hellströms livealbum från den legendariska spelningen på Ullevi är storslagen. Ett rus av rykande bitterljuv rock.
Men ingen som var där bör lyssna.
Vi bör minnas.
Alla trodde att jag skulle förlora mig med vilken runaway som helst!
Den 7 juni tog jag och min bästis Jessika det ljuvligt bedagade lyxtåget Blå Tåget till Göteborg, vartenda hotell var slutsålt men vi fick plats i Aftonbladets lägenhet. Markus Larsson hade hängt upp ett par kalsonger och Håkan Steens jeans låg slängda i soffan och det doftade räksmörgås när vi lämnade väskorna och promenerade ut i den varma försommarkvällen mot Ullevi.
Alla var där, Håkan Hellström spelade, ”Tro och tvivel” var första låt.
I vanlig ordning blev jag lite för exalterad och ägnade lite för mycket tid åt att twittra med dem som var ledsna för att de inte var där. Det är inte komplicerat att göra två saker samtidigt – lyssna och skriva – men, lite mer närvaro saknade jag av mig själv. Det dracks också en gin & tonic för mycket, eller om det var lime.
Men på det stora hela var det en fullkomlig kväll som slutade med att jag och Lasse Kronér på gitarr sjöng Jackson Browne-låtar (”For a dancer” och ”Fountain of sorrow”) utanför Ullevi.
Eller slut och slut. När Håkan och Markus jobbat färdigt öppnades en rödvins-bib i lägenheten, en formidabel kväll slutade sent – i en stark känslokontrast mot resan hem dagen efter om ni fattar vad jag menar.
Så.
Nu finns spelningen på albumet ”Håkan boma ye!”
Kan inte hålla mig från att Spotify-lyssna trots att vet att jag inte borde.
Min erfarenhet: Repriser fungerar inte. Inte riktigt, det kan aldrig bli lika bra som just där, just då. Minnet av en upplevelse förstörs av den karga upptagningen av verkligheten.
Jag har aldrig velat lyssna på en bootleg med kackigt ljud från en perfekt spelning, har aldrig tittat på tv-versionen av en makalös pjäs, har aldrig tittat på film från när mina barn föddes – varför filmade jag ens? Idiotiskt.
Magi går inte att buteljera, inte vinylt, inte digitalt, inte på Youtube.
Livealbum förstörs dessutom alltid av att en massa skränskallar gormar falskt, vilket kanske kan vara mysigt live men förödande för liveinspelningar. I värsta fall låter artisten publiken sjunga - något som är hemskt även live. Hallå, jag har betalt biljett för att höra artisten, inte publiken.
Allt detta förekommer på ”Håkan boma ye!” men det är ändå inte det stora problemet.
Problemet är att det inte är som då, där, nuet i den 7 juni i Göteborg. Vi var 69 349 människor fanatiker dårar romantiker i en massindoktrinerad djupt troende kyrka, Nordens största spelning genom tiderna, Jesus Kristus och Allah och Buddha och Springsteen simmade i luften och vår andlige ledare hette Håkan den kvällen. Trolldom, ni vet.
Det blev en vacker liveplatta. Den är urfin.
Ingen som var där bör lyssna. Den tar livet av minnet.
Men:
Alla som inte var där måste lyssna.
Fråga Fredrik
Intressant krönika om anonyma näthatare och professionella kritiker. Jag upplever att ni kritiker snarare är för snälla, som att ni känner många av dem ni skriver om, eller åtminstone rör er i ”samma kretsar”, eller ses på stan om du fattar. Du skrev själv om artister som slutar hälsa, det kan inte vara roligt? Anonyma twittrare som hånar Kajsa Grytt är fega kräk, absolut, men kanske säger de sanningen som ni inte skriver eftersom det blir ”jobbigt” för er?
Linnea
SVAR: Japp. Kritiker är också människor. Måste medge att jag närmast dagligen ser vänskapskorruption. Oftast i meningen att de/vi inte säger något alls om det inte finns något vänligt att säga, men ibland värre än så. De flesta kritiker litar jag på.
Veckans ...
BABE. Per Sinding-Larsen. SVT:s musikblogg PSL läggs ner på nyårsafton. Trist, men motorn PSL önskas all lycka i sin nya karriär som brandman.
PRAT-FILM. ”Vinterdvala”. Turkisk, svinlång, över tre timmar, vann Guldpalmen i Cannes och jag har aldrig sett Tjechov så perfekt uppdaterad eller den imposanta manligheten och fåfängan så avklädd. Premiär på fredag.
NÄ. Per Sinding-Larsen ska inte bli brandman. Han ska bli bagare.
JULTIPS. ”River”, Joni Mitchell, klassiker. Finns på Spotifyspellistan ”Virtanens julkalender” (yahooa!). Ska även lägga till låtar från Tommy Körbergs alldeles utmärkta nya julskiva ”Tommys jul”.
TV-SERIE. ”Blå ögon”, SVT. Väldigt träffsäker i skildringen om hur det rasistiska partiet Trygghetspartiet tar på sig offerkoftan och lyckas måla ut sig som martyrer för att vinna billiga sympatier bland antiintellektuella.
NÄ. Per Sinding-Larsen blir kvar på SVT och ska göra ett musikprogram. Jag bara larvar mig.