Flextid igen för 90-talets hunk

Kristin Lundell

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2014-08-23

Kristin Lundell om sin syn på nöjesvärlden – varje lördag

Ni trodde att han var död men hans muskler är mer flexade än någonsin.

Spänn era sexpack i honnör.

Hunken är tillbaka.

Det är augusti 2014 och på ­tv:n tjatas det nonstop om ”hunkar”.

Först är några arga för att det ­inte kom några hunkar till ­huset i Mexiko.

Sedan är några andra arga för att det visst kom hunkar till ­huset i Mexiko.

”The hunk is here” meddelar en självsäker kille i skandalsåpan ­”Paradise hotel” som i veckan ­hade säsongspremiär på TV3. Han ser så nöjd ut att hans tajta tröja riskerar att spricka där över magräfflorna. Ja om han nu hade haft ­någon tröja på sig.

Det främsta kännetecknet för en hunk är ju att han helst inte bär plagg på överkroppen. Gör han det är det endast för att ­kunna dra upp tröjan och visa sexpacket på magen.

Det slutar aldrig.

”Hunk”, ”player” och ­”donna” – förlåt min franska men hur fan pratar deltagarna i ”Paradise ­hotel”? Det är som en pilsner­rulle som gått i baklås på ­gymmet.

Till slut har jag hört ordet ”hunk” så många gånger att jag börjar hallucinera om Pontus ­Gårdinger.

Det är en akt av medberoende.

För senaste gången som jag hörde ett sådant ogenerat omfamnade av ordet hunk visade kalendern på 90-tal.

Det var en tid då ”Baywatch” gjorde succé i tablån och kalsong­reklamen fylldes av män med stenhårda tvättbrädor.

Kroppsidealen hette hunk och hunkarna hette Beiron, Marcus och Fabio.

Som med alla trender skulle de efter några år gå och bli omoderna. När luften gick ur 90-talets uppumpade muskler ersattes den av den slanka bohemkroppen som klippt gymkortet mitt itu.

Det var högkonjunktur och den en gång så blommande­ doku­såpakulturen var smärtsamt passé.

Den kasserade hunken hade fått en svart kamel, skickats hem ­utan proteinpulver och fick nu ensam gråta sig till sömns i den ohygieniska bubbelpoolen.

Sedan följde ett decennium av tv-serier så ambitiösa och välskrivna att det blev ett heltidsjobb att följa dem.

Men så plötsligt, en sommarkväll 2014, slår jag på teven och ­inser att hunkens tid är nu.

Vi har givetvis sett denna trend komma smygande men nu har de välvaxade musklerna spänts i full flex.

Hunkens comeback är etablerad.

Ansvariga för detta är musik­kanalen MTV som för fem år ­sedan lanserade den då hopplöst omoderna dokusåpan ”Jersey ­shore”. Efter den brittiska varianten ”Geordie shore” kom i våras ”Warsaw shore” – den polska ­versionen som i somras ­vevats runt i tablån.

Receptet var detsamma som förut med lika delar urringningar som gud glömde (tjejerna), femhundra kilo hårgelé (killarna) och orangefärgade solbrännor ­(allihop).

Kroppen är den nya hjärnan och ingen skäms för det.

I ”Paradise hotel” är alla besatta av hunkar.

Det är det enda som deltagarna pratar om.

Muskler och utseende.

Jag minns plötsligt det hot som uttalades i den första säsongen av ”Jersey Shore”.

”I will cut your hair while you’re sleeping”.

För den oinvigde verkar det kanske som tomma ord men för ­världens ­hunkar var det blodtörstigt nog för att aldrig mer ­sova gott om nätterna.