Djävulens radio tystnar aldrig
Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden
En ljuvlig film med två legendariska skådespelare om en gubbe som vill ha en begravningsfest medan han lever.
Och som ger mig en gnagande känsla av att jag gav en liten flicka ett ödesdigert råd.
Det kom ett mejl, det var hjärtskärande, hon var kanske 12 år och berättade att på MSN (detta var före Twitters tid) eller på en blogg så hade en ”kompis” skrivit en elak sak om henne som inte var sann men nu hade det spritt sig till hela skolan.
Flickan var jätteledsen och undrade vad hon skulle göra. Hon vågade inte prata med lärare, pappa eller mamma för då kanske de skulle tro på kompisen, åtminstone lite.
Jag svarade att slåss man med folk som befinner sig i gyttjan så blir man skitig själv. Du vet sanningen, det räcker och dessutom lär alla riktiga kompisar snart märka att kompisen är en ljugis.
Sedan hörde jag inget mer. Efter någon vecka hörde jag av mig eftersom jag börjat misstänka att mitt råd var korkat och att jag inte tagit hennes problem på tillräckligt stort allvar. Att jag som offentlig skribent är van med påhopp och påhitt och inte ägnar tid åt sådant innebär ju inte att det är ett klyftigt råd till ett barn.
Och nä, skvallret hade inte avtagit, skrev hon. Hon var ledsen än.
Jag hade inte tänkt på tjejen sedan dess förrän jag såg den underbara lilla filmen ”Get low” med Robert Duvall och Bill Murray (vilket stjärnmöte!) som just kommit på svensk dvd. Den handlar om en gammal man (Duvall) som valt att bo ensam i skogen i 40 år efter en händelse som han vägrat att tala om.
När han åker in till byn kastar folk sten på honom och han får ständigt höra att de ”hört historier” om honom. Han frågar: ”Okej, berätta en historia om mig”. Ingen svarar. Alla har hört att det finns historier men ingen har hört historien. De bara tror det värsta.
Det är en träffsäker allegori över den där ruttna lilla delen av mänskligheten som märks så mycket mer än den stora vänliga delen, särskilt nu när varenda foliehatt är uppkopplad och skvaller sprider sig fortare än vinden.
– Mamma sa alltid att skvaller är djävulens radio, säger en präst till Duvall som fått idén att ordna en begravning medan han fortfarande lever dit alla ska komma och berätta sina historier om honom.
Prästen vägrar dock. Istället hamnar han hos den skrupulöse begravningsentreprenören (Murray) som ordnar en begravningsfest för en levande person.
Det visar sig att om Duvall hade berättat sanningen för länge sedan så hade byn förlåtit honom utan minsta knot. Något tragiskt hade förvisso hänt, men ryktet om honom var bortom alla tänkbara proportioner.
När filmen är slut känner jag att jag borde ha gett flickan ett bättre råd.
Kanske är det numera en sanning på hennes skola att hon knivskar två klasskompisar och hamnade först i fängelse och sedan i fosterhem, vad vet man? Djävulens radio spelar vilken sång den vill.
Det enda flickan hade anklagats för var att ha snattat ett örhänge på H&M.