Den Stora Lantz gör mig så liten

Jag fick i veckan den stora äran att vikariera för Annika Lantz i ­Sveriges ­Radio P1. Mitt program ”Schulman i P1” skulle fungera som en ”glitterpinne” ­under en vecka och sen skulle jag åter ge plats för Den Stora Lantz. I tisdags morse gjorde jag min första dag i radiohuset, denna underliga byggnad i utkanten av Stockholm.

Jag blev insläppt av vakten och strök längs väggarna. Försökte smälta in, försökte att inte GÖRA VÄSEN. Jag var på alerten, jag såg alla jag passerade i korridoren i ögonen och om de hälsade på mig så hälsade jag tillbaka. Men jag tog inga egna initiativ. Jösses, vad många skägg det är som jobbar här. Alla hade skägg och hade de inte skägg så var de programchefer. Eller kvinnor.

Det var för mig som det väl är med de flesta som kommer till en ny arbetsplats – man försöker, utan att störa ­någon, att lära sig ”hur saker och ting går till”.

Jag blev tilldelad ett arbetsrum – på dörren stod det ”ANNIKA LANTZ”, vilket gjorde att jag förstod det ofattbara: Jag hade fått låna Den Stora Lantz arbetsrum under veckan. Det var underligt. Det kändes som att jag skändade henne när jag tittade på hennes familjebilder på bordet.

Där satt jag hela dagen och skrev manus. Jag skulle vid något tillfälle skriva ut ett papper, men skrivaren fungerade inte, så jag avstod. Vågade inte fråga. Ingen idé att ställa till bekymmer. Vill inte vara i vägen. Jag undrade så när något skulle hända. En manusgenomgång, kanske. Eller en kaffe i fikarummet. Men det hände ingenting alls. Utanför i korridoren passerade det något skägg eller två, men ingen tog notis om mig. Jag satt där hela dagen, sen genomgång och sen sände vi radion.

Dagen efter. Lite modigare. Hej och tjenare med vaktis. Gick in tillsammans med dam i hissen och tryckte lite slött på våning fyra, som om jag gjort det så många gånger förut. Som om jag tillhörde de som bara gjorde ännu en jävla arbetsdag i det här jävla huset. Jag kände igen ett av skäggen i korridoren och morsade på honom – inga kons­tigheter! Jag gick lite släpigt förbi ­köket och tog en kopp kaffe. Vandrade för att sätta mig i mitt rum – och där var hon. Den Stora Lantz satt på sin plats, som om det vore den naturligaste saken i världen. Jag hade just tagit ett steg mot hennes glasdörr, men i panik bytte jag åter riktning och passerade henne med kaninpuls. Vad i helvete var det där? Den Stora Lantz ska väl inte vara här?

Och genast kom jag att tänka på två ­saker. Alla kaffekoppar som jag använde i?går och som jag inte tog bort från hennes bord. Och framför allt: Jag lade en snusprilla alldeles vid hennes tangentbord och jag skulle tro att jag glömde att ­avlägsna den innan jag gick hem i?går.

Har Den Stora Lantz upptäckt detta och med spretig tumme-pekfinger kastat den? Då kan jag ju lika gärna ta livet av mig.

Jag gick in på stora redaktionen, som var tom. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Var skulle jag sitta? Placerade mig i en soffa och låtsades läsa en tidning. Så otroligt löjligt. Varför skulle jag sitta här och läsa en tidning? Så vandrade programchefen förbi utanför, stack in huvudet och sa: ”Veckomöte”.

Veckomöte? Vad i helvete är det för något?

Jag reste mig upp och följde efter honom. I ett konferensrum satt min producent, en researcher och en redaktör. Det fanns frallor och kaffe. Någon hade en dagordning. Och jag kände: Det är nu dags att ta för sig lite! Det är dags att BLI Lantz. Läge att sätta lite avtryck på det här stället. Så jag körde på! Jag var jovialisk, jag. Jag kom med briljanta infall, jag. Lustigheter. Skarpsinnigheter. Bra idéer! Jag skrattade på lattjo – samtidigt som jag tog saker på allvar.

Jag ägde det där stället!

Så kom hon då. Den Stora Lantz. ”Ledsen att jag är sen”, sa hon och satte sig ner.

Och jag förvandlades åter. Blev så sällsamt tyst.

Den Stora Lantz började hålla låda och den lilla Lantz höll snattran och försökte att inte göra VÄSEN.