”Ingen annan musik hade funkat”

Oscarsbelönade Martin Scorsese om Rolling Stones betydelse för hans filmer

Ingen gör hårdare filmer än Martin Scorsese och vad väljer han gång på gång till sina soundtrack?

Rolling Stones.

Nu har han gjort det logiska – en konsertfilm om bandet han älskar: ”Shine a light”.

Det började redan i långfilmsdebuten ”Mean streets” (1973).

Ni har sett scenen där Johnny Boy (Robert De Niro) svajar in på baren i Little Italy? Han är farlig, arrogant, hånfullt leende och har armarna om två unga kvinnor. Ett vandrande fuck off-finger.

Då låter Martin Scorsese ”Jumpin Jack Flash” explodera från högtalarna – scenen förvandlas från fantastisk till odödlig klassiker.

Låten gavs ut fem år före filmen.

Enligt Scorsese såg han ”Mean streets” för sitt inre när han lyssnade till ”Jumping Jack Flash”.

– Jag gjorde mina första kortfilmer 1963 eller 1964 och viss musik skapade bilder i mitt huvud. Det hände framför allt när jag lyssnade till Rolling Stones. ”Mean streets” och ”Jumping Jack Flash” är det bästa exemplet. Jag skapade scenarier i mitt huvud medan jag lyssnade till låten. Känslan i filmen är sprungen ur känslan i låten.

Gimme shelter

Det finns ett grunddrag i Rolling Stones musik. Den är kaxig, sexig, macho och har ett av arrogans fyllt självförtroende. Som en matador öga mot öga med tjuren.

Samma särdrag kännetecknar karaktärerna i Scorseses gangsterrullar. Från ”Mean streets” 1973 och fram till ”The Departed” 2006.

Sistnämnda, Oscarsbelönade film med Leonardo DiCaprio, Matt Damon och Jack Nicholson i rollerna, börjar till tonerna av Stones ”Gimme shelter”.

– Jag har vid tre tillfällen använt låten i mina filmer, säger Martin Scorsese (han använde den även i ”Maffiabröder” och ”Casino”). Den uttrycker att vi är ensamma och övergivna och i behov av skydd, men att ingen kommer till undsättning, att det är upp till oss själva att finna skydd. Den skildrar en desperation folk kände i ett visst läge på 1960-talet. Men den skildrar också nuet. Därför hade jag med den i ”The Departed”. Filmen utspelar sig vid en moralisk nollpunkt. Man vet inte var folk har sina lojaliteter, ingen verkar säga sanningen, och vad fan är sanning egentligen? ”Gimme shelter” uttrycker det. Ingen annan låt hade funkat.

Många konsertfilmer

Martin Scorsese har genom åren allt som oftast kommit fram till den slutsatsen: ingen understryker det jag vill säga bättre än Jagger & co.

– Rolling Stones är en del av min filmmusikaliska DNA-uppsättning. Deras låtar funkar extremt bra i filmer. De har kraft, auktoritet och en känsla av fara.

Scorsese älskar musik. Han var med och klippte ”Woodstock” (1970) – dokumentären om världens mest berömda rockfestival – han skildrade The Bands avskedskonsert, ”The Last waltz” (1978), gjorde den banbrytande videon till Michael Jacksons ”Bad” (1987), den hyllade dokumentären ”The Blues” (2003), och den filmiska biografin om Bob Dylan: ”No direction home” (2005).

Han älskar i synnerhet Rolling Stones.

Jaggers förslag

När tanken föddes om att deras senaste världsturné borde fästas på film, låg det nära till hands att tillfråga Martin Scorsese. Initiativet kom från Mick Jagger.

– Jag tänkte, okej, om vi ska göra det här kan vi lika gärna tillfråga en filmmakare som är toppen av toppen. Det är en bra filosofi, att börja på toppen. Martin Scorsese är antagligen den mest talangfulle regissören och Rolling Stones, ja, vi är ett okej rockband. Jag tänkte att kombinationen av oss två kunde få till några intressanta filmtimmar.

Keith Richards behövde inte tänka efter två gånger innan han sa javisst.

– Jag har studerat Martins filmer, Jag kan det mesta av dialogen utantill i några av dem. När jag hörde att han kanske skulle filma oss var det bara: Yeah!

Intim känsla

Jaggers ursprungstanke var att göra en dokumentation av gratiskonserten i Rio de Janeiro 2006 inför 1,5 miljoner människor.

– Jag var fixerad vid tanken på att dokumentera den här stora showen på Copacabana. Alla människor, alla grejer som hände och all musik som spelades av alla de sorter. Jag tänkte: Det här måste vara drömmen för en regissör.

Martin Scorsese kände inte likadant. Den stora konserten var vad folk såg ändå – från Copacabana till Ullevi – med hjälp av 50 kameror och gigantiska videoskärmar.

Scorsese ville visa motsatsen. Ett litet ställe: Beacon Theatre i New York.

– Dels passar det intima rummet mig som regissör, dels skulle det ge mig möjlighet att skildra en mera nära kontakt mellan band och publik. Jag vill att biopubliken ska känna att det står på scen sida vid sida med Rolling Stones.

Varvas med arkivmaterial

Till sin hjälp hade han de bästa filmfotografer som går att uppbringa: Albert Maysles (som regisserade ”Gimme shelter”, den legendariska Stonesdokumentären om turnén 1969 och tragedin i Altamont), John Toll, tvåfaldigt Oscarsbelönad, samt Robert Richardson, också han tvåfaldigt Oscarsbelönad.

Det är ingen renodlad konsertfilm. Mellan låtarna är gamla inervjuer från arkiven insprängda. De är plockade med omsorg för att understryka att man bara kan förstå Rolling Stones genom att lyssna till dem – och helst då live.

– Vi valde vissa teman, som bandets långa livslängd och deras image präglad av droger, alkohol, rebelliskhet, och vi ville vid en viss punkt i filmen visa hur irrelevanta alla dessa intervjuer till slut blev. Samma frågor om och om igen tills de förlorade all mening. Den enda meningen med Rolling Stones hittar du i stunden de är på scen, säger Martin Scorsese.

Charlie Watts som aldrig pratar i onödan är den förste att hålla med.

– Du kan ta andra musiker, kombinera samma instrument, spela dem på samma sätt, men det skulle ändå inte vara det samma. Vad pratar vi om, två gitarrer, bas, trummor… Det är ingenting märkvärdigt. Jag kan omöjligen analysera det. Och ändå, nåt speciellt händer definitivt när just vi är tillsammans på scen. Vi klarar oss inte utan varandra, säger han.

”Shine a light” är ännu ett bevis på det. Filmen har premiär 4 april.