Håkan var en uppenbarelse

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Markus Larsson om låten som förändrade svensk pop

helskärm

I helgen var det exakt tio år sen som Håkan Hellström släppte debutsingeln ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”.

Den 8 maj 2000 var det en strålande låt om arsenik, tanter och tragik.

Sex månader senare var samma anthem och artist det bästa som hänt svensk popmusik i modern tid.

helskärm

Jag önskar att jag kunde säga var jag var när jag drabbades av ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”.

Var jag stod. Vad jag hade på mig för kläder. Vad jag åt till frukost. Om det var på radion eller hemma hos en vän.

Viktiga minnen brukar ha den effekten, oavsett om de är otäcka eller vackra. De fryser ett ögonblick som ett fotografi.

Men jag minns inte längre var och när och hur jag premiärlyssnade på Håkan Hellströms debutsingel.

Däremot minns jag var jag läste om den för första gången. Det var i Aftonbladets sen länge nedlagda nöjesbilaga Puls.

Mina kollegor och vänner Fredrik Virtanen och Håkan Steen skrev varsin krönika om låten, tätt efter varandra.

Jag minns att de var entusiastiska, men inte översvallande. Och jag minns att jag själv lade an en intresserad men skeptisk grimas.

När det gällde svensk popmusik år 2000 var Broder Daniel fortfarande det stora samtalsämnet, åtminstone i den skadade miljö som jag rörde mig i, den som gick ut på att samla skivor och gå på konserter och inget annat.

Efter ”Fucking Åmål”, där Broder Daniels majestätiska skrammel hördes i några av filmens nyckelscener, hade det lilla och missanpassade rövarbandet från Göteborg vuxit till ett av Sveriges mest omtalade namn.

Håkan Hellström var, än så länge, bara basist i Broder Daniel. Och basister som ville släppa soloskivor skulle, med historiens rätt, helst bemötas med en lika hälsosam distans och skepsis som en solokonsert med Bill Wyman. Basister behövde bevisa att de hade mer ammunition än en singel, hur briljant den än var.

”Känn ingen sorg för mig Göteborg” var ingen omedelbar svensk popklassiker. Det var en tidsinställd bomb.

Dess rykte växte under sommaren och hösten i takt med att Håkan Hellström och hans band började göra alltmer frekventa spelningar i sjömanskostymer. Flera av dem var långtifrån lika välbesökta som i dag.

Men när debutalbumet med samma titel som singeln släpptes, 16 oktober 2000, var ingenting sig likt längre.

Jag lider, precis som de flesta som älskar popmusik långt upp i vuxen ålder, av den envisa misstanken att de största kickarna är över. Att de mest legendariska och historiska och bästa skivorna och konserterna är förbi. Att man snubblade på perrongen och missade tåget redan innan man föddes.

Därför var Håkan Hellström en uppenbarelse. Alla visste på en gång att de var med, alla kände att de befann sig mitt i handlingen när svensk pop fick en ny färg, ett nytt utseende och språk och energi. Gårdagen och framtiden förvandlades till ett lyckligt nu, nu, nu.

Jag var inte ensam om att lämna 90-talet, ett årtionde där popmusik i alla dess former bestämde dagordningen, med ett hål i hjärtat och frågan: var det här allt? Kvävd av trendkänsliga åsikter och popband med förment oklanderlig smak.

Hellström visade att det fanns en väg ut, att det faktiskt gick att slita av sig cynismen, samlas på ett dansgolv, älska en låt sönder och samman och på fullaste allvar, som det hette, undra om kärlek finns.

Mottagandet av Hellström saknar fortfarande motstycke. Det kändes som att alla slog av champagnekorkarna samtidigt. I recensioner, krönikor, intervjuer och inte minst längst framme vid scen.

Det kollektiva ruset kulminerade med att en känd svensk rockjournalist, vi kan kalla honom Per Bjurman, lufsade upp på scen och kysste Håkan Hellström mitt under en konsert på Nalen i Stockholm.

It seemed like a very, very, very good idea at the time.

Det var där, mitt i den saliga röran senhösten år 2000, som ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” kanoniserades.

I dag, med lite nyktrare och äldre ögon, kan jag omöjligen lyssna på Hellströms genombrott på samma sätt. Det är inte samma låt längre. Adrenalinet är ersatt av vemod.

Men ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” kunde inte ens när den släpptes avfärdas som simpel tonårsångest. Om nu tonårsångest nånsin kan kallas simpel.

Tonår och ungdom lämnar alltid efter sig ett tomrum. Vissa vågar till och med erkänna att resten av livet kan vara en jakt på känslor som aldrig kommer igen. Inte lika starkt och aldrig på samma sätt.

Med ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” visade Håkan Hellström att ingen behöver skämmas för att vara flyktbenägen och sentimental, oavsett ålder.

Ungdomens dödsföraktande krav på liv behöver inte heller ersättas av vuxen skam och resignation. Det kanske snarare är direkt nödvändigt att de två motsatserna fortsätter att existera bredvid varandra. Hur ska en stackars människa annars stå ut?

Håkan Hellström har aldrig övergett den ständiga kampen mellan den unga romantiken och den vuxna melankolin som rasar fram i ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” och förenas i ett vilt ”ba-bap-ba-baa”.

De senaste tio åren har han ständigt återvänt till samma tema.

Eller som han sjöng långt senare, i en annan ballad om en annan tid och vän:

Först skratten, sen dom där tårarna.