Fler borde åka till Texas för att läka sina sorger
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-12-11
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK
Från El Paso till New Orleans till Nashville.
Motorvägarna i USA kan rädda liv.
Fråga Killinggängets Jonas Inde.
Komikern Jonas Indes dagboksroman ”Too fast for love” med illustrationer av Martin Kellerman dyker ner i brevlådan från Kartago förlag och jag minns en dag i våras när First Avenue var full av löften.
Träffade herrarna av en slump på restaurang Simones uteservering. Där jobbar hippa judar som pratar hebreiska, men det är inte viktigt just nu.
De verkade lite stukade. Speciellt Inde. Martin saknade sin tjej. Inde saknade en tjej.
De hade kört bil från Los Angeles via södra Texas till New York, en sjuhelsickes lång resa och jag tänkte att amerikanska landsvägars alla löften om frihet kan stuka vem som helst.
Men det visade sig vara ren ångest.
Galghumoristisk ångest, men ändå ångest.
”Too fast for love” är Indes deprimerade hjärta och sargade själ på fyra hjul, en resa från barndomen oskuld till vuxenlivets hål i bröstet – kallad ”Apan” – som fyllts med sprit, för kort kärlek och Zoloft, ett av dessa antidepressiva medel som brukar kallar ”lyckopiller” av dem som inte vet bättre, samt ett självmordshopp från tredje våningen.
Men han står fortfarande, Inde. Åtminstone det mesta hos honom.
Vet inte om jag tycker om boken helt och hållet men den har lika mycket ärlighet och hjärta som en countrysång av George Jones.
Inte mycket har det nuförtiden.
Fler borde åka till San Antonio, Texas, i en Crown Victoria med John Prine, Def Leppard och Charlie Rich i bilstereon på jakt efter plåster på sorgens mörka hjärta.
Seems better than just waiting around to die.
Nu är det vinter på First Avenue. Ingen snö än men stan glittrar av jullampor, tusentals, miljoner, kanske miljarder, miljarder säger jag.
Mina syrror Marie och Anna har förstås massa blondintokiga amerikaner efter sig som så gärna hjälper kvinnliga turister med såväl ditten som datten och säger ”vasterbottenost”, hoho, smoth operator.
Men syrrorna undrar mest hur amerikaner egentligen får ner alla julklappar i strumporna som hänger från spiselkransen. Ingen kan riktigt svara.
– Magiska strumpor, förklarar Timmy på Les Halles, och jag tycker lite synd om honom.
Det är ungefär som att i vuxen ålder tro att jultomten bor på varuhuset Macy’s. När alla vet att han ju bor på Bloomingdale’s.
Peter Sellers var också en olycklig, miserabel person privat, visar HBO-filmen med den ekvilibristiske Geoffrey Rush som Sellers. Finns det en lycklig komiker? Nej.
Fast Jim Carrey har lagt av med Prozac. ”Eftersom jag kom på att allt faktiskt är okej”. Årets citat.
Jo, Jerry Seinfeld. Han är helt oneurotisk. Och inte så kul heller kanske längre. Hos Letterman: ”Jag vill inte kremeras när jag dör. Det är som att täcka över spåren, förstöra bevismaterialet”. Skoj? Inte som Larry David. Åh, Larry David!
Och så ser vi äntligen Spindelmannen. Han jobbar extra under julen med att köra cykeltaxi kring Central Park.
Bara i New York, barn, bara i New York.