Lasse är kung - men borde vara lite mer ödmjuk
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-07-06
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Du är kungen, Lasse.
Men en kung bör vara ödmjuk.
Först efter en timme, i allra sista sändningssekund, fick kronprinsen en uppskattande kram av kungen denna bedårande sommarkväll.
Det är ingen hemlighet att jag älskar Lasse Berghagen och tycker att Anders Lundin kan vara i larvigaste laget.
Men Lundin var stor i går, mycket stor.
Det är inte lätt att leda "Allsång på Skansen" när den förre programledaren – en av Sveriges mest älskade män – gästar med enorm pondus och ett pärlband av hits.
Lasse tog över showen. Först genom att glömma texten och därpå göra "En kväll i juni" i en så förkrossande version att alla vi där på Skansens hårda bänkar fick gåshud ända upp till ljumsken.
Lundin, i fin kostym med för långa ärmar, höll sig klädsamt i bakgrunden utan att tappa fattningen. Han lät Lasse vara den stora stjärna han är och kröp ödmjukt men glatt i bakgrunden – utan att för den skull tappa den programledarpondus han trots allt har.
Lasse trivdes lite väl bra i rampljuset. Han ignorerade Lundin. Istället för att dela mikrofonen med programledaren gav han sig ut på ett grandiost soloäventyr. Det fanns en viss divighet där.
Först i allra sista sången – den monumentalt vackra "Stockholm i mitt hjärta" – promenerade Berghagen fram till Lundin, lade sin arm om honom och dubbade därmed prinsen till sin värdiga efterföljare.
Det var fint.
Men sedan vid extranumren efter sändningen lät han inte Anders sjunga duett i "Teddybjörnen Fredriksson". Lundin försökte men förpassade sig blygt till Berghagens heta körtjejer på en bänk medan Lasse glassade i publikens enorm kärlek.
Men. Hur kan egentligen Lasse undvika att vara stjärnan? Han älskas. Han är kungen. Han har allt. Han har "Sträck ut din hand" – också ett extranummer – som kan vara den vackraste frireligösa countrygospel som skrivits på svenska.
Där brister Lundin i jämförelse. Han har aldrig skrivit några hits, han är inte en artist, och när han sjunger sina egna barnvisor är det direkt plågsamt.
Men på plats på Skansen kände jag mig tvungen att omvärdera honom. Som programledare är han utmärkt, med en sympatisk, lätt bisarr humor.
– Det är inte fel på er tv. Det är sådär små. De är ju barn, förklarade han småsjukt om de urgulliga körbarnen Ministrålarna och efteråt:
– Spring iväg nu, ni får varsin ponny av Anna– Greta. Man kan lura barn till vad som helst.
Och till Lill– Babs:
– Ta det lugnt med solariet.
Kul. Lagom salt och sött, precis som Östersjön ska vara.
"Allsång på Skansen" vilar tryggt i Lundins händer. Jag börjar till och med gilla hans lökiga teckenspråk.
Det var en fin kväll i Stockholm. Det var sommar, det var glädje och vi dansade och sjöng. Tack vare Lasse – och Anders.