Känsligt att klanka ner på dinosaurier
Okej, låt oss tala om känsliga rockgubbar och deras älskade dinosaurier.
Det damp ner en inbjudan i min inkorg.
Och nej, det var inte Nobelfesten (i år heller) och det var definitivt inte Hugh Hefner som ville ha mig åmande i kaninöron tillsammans med 90 Kissie-liknande figurer på Playboy mansion.
Jag blev bjuden på Roger Waters-konsert.
Motvilligt tackade jag ja eftersom det var min lillebror som frågade i panik. Hans förstahandssällskap hade hoppat av och Roger Waters råkar, anledning oklar, vara en gud för min brorsa.
Personligen hade jag hellre legat hemma i soffan, tittat på ”Glamourama” och ätit finsk choklad.
Ärligt talat hade jag hellre legat hemma och stirrat rakt ut i tomma intet – hungrig. Så opeppad var jag för den här konserten.
Och genom sociala medier och i det sociala livet också för den delen har jag låtit folk få veta HUR LITE jag ser fram emot det här. Jag har påpekat att jag och min lillebror ska trängas bland tusentals gubbar och några medsläpade fruar på en alldeles för lång show av en gråhårig kvarleva från dinosaurietiden.
Det dröjde inte länge. Sedan tog det hus i helvete.
Att klanka ner på rockIKONER av det här slaget är tydligen väldigt känsligt bland fansen (långhåriga män mellan 30 och döden).
En man twittrar ilsket att jag ska LYSSNA innan jag uttalar mig som en idiot. Och här får jag dra en djup suck och svara att ja, jag hade en pojkvän som lyssnade på ”The wall” åtminstone ett par timmar om dagen under två år så ja, jo, jag har nog hört min beskärda del.
En annan figur fräser ilsket med andemeningen att jag minsann ska VARA TACKSAM för det är inte ALLA som är så välsignade att de får gå på den här gråhåriga GUDENS konsert.
Som om jag fått en två års betald semester i Karibien eller 70 miljoner cash och rynkat missnöjt på näsan!
Så här defensivt motstånd har jag inte stött på sedan jag gick i tvåan och man stred på rasterna om vilket pojkband som var bäst.
Rockgubbar alltså, herregud.
Klipp håret och väx upp.