Hobert räddar den svenska filmhösten
Det är höst. Och dystert som fan för svensk film.
Tur att Richard Hobert kan liva upp oss lite grann...
Inte har det varit någon lysande sommar/tidig höst för svensk film, direkt, om vi bortser från den ganska förväntade publikframgången för ”Jägarna 2”.
Svindyra ”Kronjuvelerna” (bra film, knäpp titel, oklar målgrupp) har bara setts av cirka 75 000. Lesbiska kärlekshistorien ”Kyss mig” har lockat kring 30 000, trots stjärnor och heta sexscener. Genrefilmer verkar inte funka, skräckthrillern ”Försvunnen” tvärdog efter första helgen. Årets mest hajpade och prisbelönta film, ”Apflickorna”, har bara lockat kring 20 000 personer. Och bara knappt 1 700 såg Björn Runges fina ”Happy end” under premiärhelgen. Ett svagt ljus i mörkret är att Anders Grönros gripande barn- och ungdomsfilm ”Jag saknar dig” ändå tickar på, snart 100 000 besökare.
Fast... vad ska man göra, säga åt svenska folket att de inte fattar sitt eget bästa?
Rätt begripligt att Svenska Filminstitutets nya vd Anna Serner – som när hon utsågs var ett nästan lika oväntat val som när Cissi Elwin fick jobbet – varit totalt osynlig. Inte ”pryat” i Cannes, som Elwin gjorde. Inte sagt något om det svårlösta problemet med det kommande filmavtalet.
Man får blicka framåt.
Just denna vecka får vi se snart 60-årige Richard Hobert som både svensk films hopp och historieberättare.
Hans ”En enkel till Antibes”, där huvudpersonens (Sven-Bertil Taube) bekymmer till viss del är hämtade från Richard Hoberts fars liv, är en både rolig och engagerande historia.
När regissören gästade SVT:s kulturmagasin ”Sverige!” i lördags, berättade han också en väldigt rolig historia om vad Ingmar Bergman hade sagt till sin son Daniel och hans dåvarande flickvän Camilla Lundén, stjärna i just den Hobert-film Bergman just hade sett på sin Fårö-biograf:
– Det här namnet ska ni lägga på minnet: Robert Hobert.