De aldrig varit bättre
Publicerad 2012-09-24
Men Europe får gärna rata gamla favoriter
Två saker finns att älska hos det nya Europe.
Den ena är att de är bra.
Den andra? Den kan de få göra sig av med.
Sättet som Europe har återuppfunnit sig själva på är beundransvärt. Det är även deras självmedvetenhet: de vet vilken roll de har för det segment som kallas ”folk”. Bland folk är Europe nostalgi, en ”Rock the night”-pumpande lördagskväll. Folk vill höra vad de för länge sedan hörde.
Själva vill de göra nytt, så då ger de lite av varje.
Älskvärd ödmjukhet
De har hållit god balans där sedan omstarten 2004.
Det är en älskvärd ödmjukhet, som lär ha varit nödvändig.
Men på den här turnén, med tio låtar från 00- och 10-talet samt åtta från förr, märker jag hur det gamla känns som vakuum mellan det nya. Jag önskar bort ”Let the good times rock” och ”Seventh sign”, som underligt nog har fått bli kvar i låtlistan. Det är i den tunga, krängande ”Bag of bones”-inledningen med ”Riches to rags”, ”Not supposed to sing the blues” och ”Firebox” som de låter engagerande.
Engagerade låter de jämt, däremot. De spelar med oförändrad pondus, har ett eget driv och kan få ”The final countdown”, detta karaokeinferno, att låta på ett sätt som inget coverband har lyckats härma. Det är ingen skillnad mellan hur Joey Tempest exploderar i 28-åriga ”Scream of anger” och i treåriga ”The beast”, men det är den senare som hugger hårdast.
Satsa på nytt
Europe får gärna bli osympatiska och ignorera sitt förflutna, för de är bättre än någonsin nu.
Europe
Metallsvenskan, Örebro.
Bäst: ”Demon head”. Sämst: ”Seventh sign”.