Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Enar, Einar

Daft Punk får det att börja pirra igen

TIDLÖSA Daft Punk och ”Random access memories” har Fredrik Virtanen haft i öronen under helgen.

Det är då själva fan.

Som en båt mot strömmen kämpar jag framåt och drivs ständigt tillbaka till det förflutna.

Till, i det här fallet, två virtuosa disko-robotar.

F Scott Fitzgerald avslutade 1925 sin roman ”The great Gatsby” med den vackert desillusionerade meningen ”So we beat on, boats against the current, borne back ceaselessly into the past”.

Det var Daft Punk han talade om.

Alla som levt en längre stund vet vad jag talar om. Alla som levt en längre stund vet också hur fort det går.

Det känns inte som 18 år sedan vi noddade (ja man sa så då) till ”Da funk” för första gången. Det känns inte som 16 år sedan vi knastrade (ja så var det då) på G-klubben till ”Around the world”. Det känns inte som 13 år sedan vi gick bananer (ja man var svengelskironisk då) till den filtrerade housemagihamburgaren ”One more time”.

Sedan chillade (check!) vi till ”Digital love” och drack vitvin-spritzers; rosé hade inte ens nått till hipstern (fast det ordet fanns inte) än.

Vi var unga och det var längesen.

Men det känns som förra veckan.

Ni vet vad jag talar om? Eller hur? Det är inte bara jag.

Alla återvänder till sin ungdomsmusik. Alla som skaffar Spotify söker efter sina gamla favoriter. Vad skulle man annars söka efter? Det är svårt att söka efter något man inte vet finns. Man letar efter sitt liv.

Det kan vara Rolling Stones, det kan vara Warren Zevon, det kan vara Madonna, det kan vara The Fugees eller Thåström.

Det beror på när man var ung och vem man var och hur länge sedan det var som man slutade få nya idoler.

Tiden gick och det märktes inte för livet skymde men dag lades till dag, vecka till vecka och år till år. Man levde ett modernt liv, man hängde med, man lyssnade, man gillade, man försökte hitta nya idoler. Men i djupet av hjärtat var det inte riktigt lika livsviktigt, inte riktigt lika fantastiskt, inte lika angeläget eller stort.

Och plötsligt.

Plötsligt en dag meddelas att Daft Punk ska släppa ett nytt album och kroppen börjar sjunga twist & shout. Ett nytt album av gamla hjältar. Det kan inte bli mer spännande.

Här kommer alla känslorna. Här kommer pirret. Här kommer peppen. Här kommer livet ifatt. Kan det förflutna upprepas?

I fredags skaffade jag ”Random access memories” och sedan lyssnade jag på fjäderlätt tungfunky amerikansk yachtrockdisko från Frankrike hela helgen.

Anledningen till det brukar i dagligt tal kallas nostalgi, men Daft Punk knäcker (ja man sa så på den tiden) ännu. Och det är mycket vänligt att Thomas Bangalter och Guy-Manuel de Homem-Christo ännu gömmer sig bakom masker. Vi behöver inte se sanningen i spegeln. Vi kan låtsas att vi är tidlösa.

Den där båten driver mig åt vartenda håll just nu, det är fantastiskt.

Följ ämnen i artikeln