Det finaste jag har sett

Markus Larsson

Markus Larsson: Hoffstens finalplats satte dumstrut på hopplockade supergrupper

helskärm

Bananen och Louise Hoffsten på samma segerbild?

Där spolas all cynism bort.

Det är bland det finaste jag sett i den här tävlingen.

helskärm

Det gick ju precis som väntat.

Ja, eller hur?

Och man vill gärna stanna kvar i ögonblicket när Sean Banan och Louise Hoffsten kramar om varandra som vinnare.

Den ena var jättefavorit, den andra satt på förhandstipsens avbytarbänk.

Ta en skärmdump av den bilden. Och den som vill vara lite mer 14 november 2012 publicerar den givetvis på Instagram. Det är en symbol och sammanfattning av hela Melodifestivalen.

Det är, och kommer förmodligen alltid att vara, en blandning av underhållande trams och allvar.

Och man behöver inte gilla låten för att b­egripa hur glädjande och viktig Hoffstens oväntade avancemang är.

Det motbevisar tjatet och fördomen om att tävlingen enbart styrs av barnröster. Jag har själv skrivit det flera gånger och haft fel. Och det sänder även en signal om att det inte bara är gulliga hoppetossor med raketbränsle i fötterna som lyckas.

Riktiga artister som vägrar att göra sig till och anpassa sin stil slår alltid – alltid – kalkylerade specialnummer. Det mänsk­liga och uppriktiga och tydliga sätter dumstrut på hopplockade ”supergrupper”.

Ta Swedish House Wives som exempel. Eller ännu hellre – Anton Ewald.

Ewald ställde upp med ett tjusigt dansnummer, men struntade i att sjunga. Både under repetitionerna och i direktsändning kom en liten fråga in från vänster och gjorde en moon walk:

Vad ska Anton med mikrofonen till? Han skulle lika gärna kunna hålla i en maraccas.

Men det fungerade inte riktigt med att låta Ewald koncentrera sig på Michael Jackson-inspirerade skrevgrepp och tekniken sköta sången. Var finns hjärtat i det?

Och apropå hjärta måste Sean Banan nämnas. Den gula alliansens partiordförande satsade allt i ”Copacabanana”.

Han var så illa tvungen. Det var final eller inget som gällde. Annars skulle karriären verkligen riskera att få ett löjets skimmer över sig.

Sean Banan delar upp tittarna i två läger. Det är oundvikligt. För vissa kommer han alltid att vara ett smaklöst spektakel.

Men det råder ingen tvekan om att dår­finken lägger ner sin själ i den råflabbiga konstinstallationen.

Här i Göteborg fick han Markoolio att kännas som Anna Järvinen. I tre minuter var El Banano på samma nivå som den svårslagna komikern Kakmonstret.

Det kommer inte hända, men tänk om Bananen fick ­representera det gråallvarliga ­Sverige i Euro­vision Song ­Contest i maj? En man som tar på sig änglavingar och åker ­blöjhiss?

Kom igen, det är rätt kul.

Larssons läckraste

Louise Hoffsten. Vad ska man säga? Oj då...

Felicia Olsson. Hade hon gått till Andra chansen skulle hon ha gjort banansuccé.