Hunger games — en dystopi om svensk tv
Jennifer Lawrence är, som vanligt, fantastisk.
Och dystopiska ”Hunger games: Catching fire” är strålande ungdomsbio.
Som faktiskt handlar om - svensk kommersiell tv.
”Hunger games” kokar ner civilisationen till en tillspetsad men mycket tydlig, för att inte säga övertydlig, liknelse:
Längst upp sitter en totalitär ledare i storstaden. Längs en tåglinje finns sedan orterna, kallade distrikt 1 till distrikt 13 där fattigdomen blir större desto längre ifrån city medborgarna bor.
Det finns bara en tv-kanal, som bara visar underhållning och hur trevligt allt är i samhället. Och en gång om året tvingas två representanter från varje distrikt slåss på liv och död i en tv-sänd dokusåpa, hungerspelen.
Trots att detta gladiatorspel går ut på att mörda varandra så presenteras tv-programmet som en festlig, glitzig show. Folk klappar händerna och bländas av de grandiosa kostymerna.
”Bröd och skådespel” (”panem et circenses”, som satirdiktaren Juvenalis uttryckte saken på 100-talet) för att hålla de lägre klasserna i schack. Redan de romerska kejsarna visste att det är så man distraherar pöbeln för att den inte ska tänka på samhällets orättvisor.
I onsdags gick den andra delen av fyra (den bygger på en dystopisk romanserie med samma namn av Suzanne Collins) upp på bio, ”Hunger games: Catching fire”.
Där får vi följa hjälten Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence, skådespelarsnillet från ”Winter’s bone” och ”Du gör mig galen!”) fortsatta kamp, trots att hon redan vunnit hungerspelen.
Nu kämpar hon även mot sig själv när hon inser att hon måste försöka stå upp mot systemet, den totalitäre ledaren (spelad av Donald Sutherland), som kräver att hon ska spela rollen av storslagen vinnare som reser tåglinjen fram och tillbaka och vinkar käckt i alla distrikt, där människor under dödshot tvingas jubla medan tv-kamerorna rullar.
Katniss ser allt detta. Men om hon vägrar vara maktens galej kommer hon och människor hon älskar att dödas.
Känner någon igen sig? Känner någon igen Sverige?
Nej, naturligtvis inte. Det är film, herregud! Detta är inte Nordkorea eller gamla Sovjet. Vi tvingas inte döda varandra med pilbåge för att överleva. Vår ledare Reinfeldt är ingen despot. Vi anpassar oss inte till rådande ordning (eller det kanske vi gör, lite sådär i smyg.)
Men vi har inte en enda tv-kanal som sänder mysiga program som ska få oss att glömma både vårt och andras elände.
Vi har faktiskt flera tv-kanaler som gör det.
Fråga Fredrik
Hej Fredrik. Har du fått en hjärnblödning eller börjar du få alzheimer eller är du helt enkelt blind?
Mvh Fredrik V
SVAR: Hej Fredrik V. Ja. Jag förväxlade kockarna Leif Mannerström och Erik Lallerstedt förra måndagen. Jag ber från djupet av mitt hjärta om ursäkt. På nätet finns korrekt version av krönikan. Dina första två förslag kan vara sanna, men blind är jag inte, än.
Mvh Fredrik V
Veckans ...
BABE. Petra Mede, årets julvärd. Ingen är Arne Weise. Så då blir det bra med Mede.
FILM. ”Farvär till maffian”, av Luc Besson. Ärligt talat, jag såg den mest för att se hur djupt Robert De Niro har sjunkit. Men faktiskt, den är inte usel utan ganska rolig, fast märkligt våldsam. Här spelar han maffiagangster som golat och gömmer sig med familjen (Michelle Pfeiffer och Dianna Agron från ”Glee”) i Normandie. Varför Bobby gjorde filmen är dock ännu oklart.
TV-SERIE. ”Masters of sex”, HBO Nordic. Lyfter inte riktigt, som en utdragen ”Kinsey” med Liam Neeson, men en fascinerande verklighetsbaserad story om hur William Masters (Michael Sheen) studerade sexlivet i ett bigott 50-tals-USA. En 
-serie, en av många. Det är ont om nya 
-serier just nu (om man har sett en del).
ALBUM. ”Foreverly”, Billie Joe Armstrong och Norah Jones. Green Day-punkarens oväntade besök i lågmäld amerikansk folkmusik är inte dum. Och i den genren är Norah Jones perfekt att hålla i handen. Oväntat.
BOK. ”En dramatikers dagbok 20052012”, Lars Norén. Känner mig understundom smutsig när jag läser den, som vore det en skvallertidning skriven av Heidegger. Men snasket, elakheterna och den elitistiska synen på människor strax under honom är bara en liten del av boken. Mest saknas första dagbokens stilistiska ekvilibrism och framåtriktning. Men då och då är även den nya underbar, när Norén tittar inåt sig själv.
SÅNG-ESS. Egentligen tycker jag alltid att Titiyo är bäst i ”Så mycket bättre”. Och det är så roligt att den sofistikerade soulladyn upptäckt Bob Dylan på senare år. Alla hamnar där till sist…
LÅT. ”63 i november”, Ulf Lundell. Mäster verkar må prima, vilket kanske förklarar att nya albumet ”Trunk” saknar pjäser som ”Levande och varm”, ”Nästan ditt namn”, ”Jag saknar dej”, ”Roadhouse Kirschheim”… Men sjuminutersballaden ”63” är däruppe, där vibrerar åren, smärtan, nostalgin, glädjen, rädslan, grubbleriet, humorn. Ljuvlig i hjärtat är den.
Så mycket bättre-matrixen
Ebbot Lundberg: ”Barn av vår tid”. Första halvan episk, andra inte lika.
Bo Sundström: ”Mr John Carlos”. Han borde göra en hel amerikana-skiva på svenska.
Agnes: ”Hanna från Arlöv”. Lät som en ”Idol” igen, och verkade inte begripa texten.
Lill Lindfors: ”En dag på sjön”. Ständigt snitsig och fin, men versionerna lyfter aldrig.