En sån sylvass fest

Håkan Steen

Avicii höjer ena handen euforiskt - och får det gigantiska publikhavet att gå bananas

”TACK SVERIGE!” står det på skärmen bakom Aviciis lilla dj-bås när han lämnar scenen efter att ha underhållit sammanlagt 75 000 människor under två kvällar.

Den 24-årige världsstjärnan har redan varit med om massor men verkar uppriktigt rörd över den dundrande responsen på hemmaplan.

Det är emellertid vi som ska tacka.

Jag tänker att det känns ungefär som med Bruce Springsteen eller Håkan Hellström.

Hejdlöst hyllade

De är hejdlöst hyllade och älskade men har också en inbiten skara som verkligen inte klarar av mängden uppmärksamhet de får.

I väldigt många fall är dessa kritiker människor som dömer ut dessa artister utan att ha upplevt dem ­live.

För det är ju så, det är först när man ser dem spå scen som det blir tydligt vad som verkligen är grejen.

Avicii må kallas svennebananhouse i somliga läger, men det är ju i ett gigantiskt publikhav som det på Tele2 som ”Levels”, ”Wake me up” och de andra monsterhitsen verkligen hör hemma, det är där de hamnar i sitt sammanhang.

Tim Bergling är en ­underhållare, han bryr sig betydligt mer om att maxa mängden fest i lokalen än att snobba sig med obskyra remixer, och det går inte riktigt att recensera en sån här show med de vanliga öronen för det här är en så kollektiv upplevelse att ­låtarna som får fansen att gå som mest bananas också är de som känns mest.

Publiken är en stor del av showen att man tänker sig 60-­talet år tillbaka, till tiden före rock’n’roll, när artisten inte i första hand stod på scen för att bli tittad på utan att bli dansad till.

Vemodig paus

Det är en välkomponerad, dramaturgiskt fingertoppskänslig housesymfoni han syr ihop bakom sin dator.

Lånar från pop­elefanter som Coldplay och The Killers, plockar bitar från gammal soul och blues och vrider till Ellie Goulding och Florence & The Machine och vet precis var en vemodig andningspaus som Antony & The Johnsons-covern ”Hope there’s ­someone” med Linnea Henriksson får störst effekt.

Spelar luftpiano

Han fyller rummet med sylvassa laserstrålar i grönt och blått, brassar på med fyrverkerier och badbollar och firar att vi är i Stockholm med turistbilder på Stadshuset och små bitar av Teddybears, ­Robyn och, inte minst, The Latin Kings ”Snubben” som river ner stort ­jubel.

Det enda visuella artisteri som Avicii själv bidrar med är att spela luftpiano med en höjd högerhand, men han gör det så euforiskt och inbjudande att det räcker längre än man kan tro.

Och han är ju, som sagt, inte här för att bli tittad på. ­Avicii är här för att leverera mesta möjliga fest, och lyckas alldels ­ypperligt med det.

Avicii

Tele 2 Arena, Stockholm. Publik: 40 000. Längd: Lite drygt två timmar. Bäst: Partiet ”Seek bromance”, ”Dear boy” och ”I could be the one” är själva startskottet för finalextasen. Sämst: Möjligen hade jag räknat med ännu lite maffigare show, men det är en radanmärkning.