– Folk låg och bajsade på sig
Publicerad 2011-12-27
Shanti Roney om 40-årskrisen – och nya rollen som tuff tv-polis
Många förknippar Shanti Roney, 41, med roller som kriminell. Från Guldbaggen för ”Vägen ut” och rollen som Clark Olofsson i ”Norrmalmstorg”, till ”Tusenbröder”.
I SVT:s storsatsning på Arne Dahl-deckare spelar han tuffe polisen Paul Hjelm.
– Han är lite av en ensamvarg. Går på intuition och känsla, säger Roney.
Under tio år har Shanti Roney huvudsakligen bott i Danmark med fru och tre barn.
Nu har familjen flyttat till Stockholm. Där väntar flera stora roller på Stockholms stadsteater. Men först har han tillbringat ett helt år med att spela in tio avsnitt av den påkostade deckarserien, där de två första avsnitten ”Misterioso” sänds i kväll och i morgon.
”Lockande projekt”
– Många i Danmark har Lukas Moodyssons ”Tillsammans” som favoritfilm. Här hemma har både unga och gamla kommit fram och sagt positiva saker om tv-serien ”Våra vänners liv”. Men annars ... visst är det krimgrejerna som genom åren haft störst genomslagskraft för mig.
I just de första två filmerna är det Shanti Roneys polis Paul Hjelm som står lite mer i centrum än de andra i A-gruppen, Rikskriminalens specialenhet för våldsbrott, som tv-deckarna handlar om.
– Han är rätt lurig, man vet inte riktigt var man har honom. Han bor i radhus, blev farsa tidigt, försöker få det att fungera med sin fru (Frida Hallgren). När vi möter honom har han hamnat i någon slags 40-årskris, det tycker jag är spännande.
– Hela projektet var lockande. En storsatsning. Fem olika regissörer, det innebär olika berättarstilar och vad man fokuserar på. Det kan annars vara lätt att man hamnar i en lunk. Polisserier har många scener som är likadana, man står vid en brottsplats och pratar.
På kryckor
Har du själv likt Paul Hjelm haft någon 40-årskris?
– Jag vet inte ... att jag rätt nyligen sprang Berlin maraton, kanske. En födelsedagspresent från min fru. Folk låg och spydde och bajsade på sig och hade syrgasmask och jag sprang bara på, trots att det small till i foten vid 33 kilometer. Jag kunde ju inte bryta. Då hade jag fått göra om skiten och skulle ju slå min kompis, vilket jag gjorde. När de sedan röntgade mig visade det sig att själva hälkulan hade spruckit. Jag fick gå på kryckor i en månad.