Nu jävlas Bob med oss igen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden

Det irriterar mig att det irriterar mig, men jag är irriterad på Bob Dylan.

Reklamen för bedrövliga Pepsi med bedrövliga Black Eyed Peas-snubben blev för mycket.

Ändå, eller just därför, älskar jag Bob.

”I ain’t singin’ for Pepsi

I ain’t singin’ for Coke

I don’t sing for nobody.

Makes me look like a joke”,

Neil Youngs kommerskritiska ”This note’s for you” bannlystes av MTV innan det überkommersiella livsstils-tv-företaget snabbt, fiffigt och cyniskt bytte fot och gav låten pris för bästa video 1989.

Young köpte MTV:s korrupta ”bägge vinner”-lösning och tog emot priset ur Daryl Hannahs och Chevy Chases händer. Han insåg antagligen att han behövde nå den unga publiken. 80-talet hade inte varit Youngs decennium och vändningen kom först 1989 när han kultförklarades av MTV och släppte albumet ”Freedom” med hitlåten ”Rockin’ in the free world”.

En MTV-kritisk låt som MTV omfamnade kunde Neil Young leva med, och varför inte. Hans poäng nådde ju ut. Men den dag då Neil Young säljer sig till ett företag kommer aldrig att komma. Young har alltid varit den ultimata enstöringen.

I författaren Barney Hoskins västkustrockskildring ”Hotel California: singer-songwriters and cocaine cowboys in the L.A. Canyons 1967–1976” framgår tydligt att även andra stora artister redan 1968 var direkt rädda för Neil Youngs svarta blick, kontrollbehov och hänsynslösa integritet.

Neil Young ska vara sådan. Han ska vara svartvit och enkel.

På samma vis som Rolling Stones ska sakna det som de flesta uppfattar som anständighet och sälja sig till högstbjudande. Det är deras rock ’n roll.

Med Bob Dylan är det annorlunda. Han ska vara komplicerad och göra det fansen inte vill att han ska göra. Det har han också gjort sedan dag ett. Konsekvent har han vägrat bära fördomarna om honom.

Mig har han inte lyckats irritera.

Inte ett uns, till exempel, när så många stördes av att han och låten ”Lovesick” gjorde reklam för underklädeskedjan Victoria’s secret.

Men nu har han lyckats.

Nu har Bob kommit åt mig.

Min störste idols läskeblaskreklam (youtube.com/watch?v=VIbs3sFGdbc) från Superbowl, ihop med den värdelöse fåntratten will.i.am från det värdelösa fåntrattsbandet Black Eyed Peas, är fantastiskt störande. Att det är just

”Forever young” som bastardiseras spelar mindre roll. Likaså att han låter will.i.am göra det.

Det är Pepsi. Jag tycker inte om Pepsi.

Ett företag vars första träff på Google ger den infantila och vulgära köpuppmaningen ”get the latest of the coolest Pepsi products” är skabbigt (en cool Pepsi-produkt, någon?) och Bob Dylan borde hålla sig för god för det.

Och det är väl just därför han gör det.

Han tänker inte hålla sig för god.

Bob jävlas med oss, igen. Och den här gången provocerar han även mig. Geni. Jag bara måste älska honom.

Veckans...

BABE. Bobby Ljunggren, kompositör, syns för lite i melodifestivalen. Återinför green room!

CD. ”Öster om Eden” med Perssons Pack (släpps 18 februari). ”Sångare utan orsak borde inte sjunga alls, sångare utan orsak sjunger alltid falskt”, konstaterar Alftas störste rockpoet Per Persson och det 45-årige folkpopsnillet lever som han lär och först nu, efter 11 års tystnad, anser han att packet har anledning att höras på skiva igen och han har rätt och allra finast låter det om singeln där Persson och Annika Norlin går ”sådär storstilat stenad i Stockholm igen”. ”Öster om Eden”, minimalistbombastiskt producerad av Lars Winnerbäcks basist Josef Zachrisson, är årets käraste återhörande.

DECKARE. ”Syndafall i Wilmslow”. Författaren David Lagercrantz rekonstruerar mycket spännande och finurligt det homosexuella matematikgeniet Alan Turings liv och självmord (?) i 50-talets England. Då var det straffbart med ”sodomi”.Något att tänka på för alla som okritiskt accepterar allt som är förbjudet i dag.