Vi blir galna av uppkopplingar

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden – varje måndag

Varför har vi så bråttom?

Ladislaus Horatius drog i nödbromsen på X2000 redan 1993.

Men det är nu vi borde stoppa tiden.

En av hjältarna i tv-serien ”Heroes” kan stanna tiden, gå omkring i den och ändra vad som händer bäst han vill.

Det är oerhört stillsamt och fint där i Hiros tidsmässiga vakuum. Han stoppar tiden där den är. Inte i nostalgi. I nuet.

Nostalgi är däremot Russell Crowes kick i actiondramat ”State of play” som går upp på fredag. Han spelar den Siste Journalisten som i en glamourfluffig bloggvärld vill trycka den Viktiga Sanningen i pappersformat, trots att skitigt skvaller både är billigast och populärast. Budskapet är tydligt: det var bättre förr. Mer rejält. Inte ytligt och dumt.

Visst kan man bli nostalgisk efter bara året 1999. När allt ännu gick lagom långsamt, internet var för kufar och tidning lästes på papper.

Många håller på att bli galna av den ständiga uppkopplingen. Samtidigt som vi älskar den, för annars hade inte tekniken tagit oss hit. Vi hade inte haft djävulsapparater som iPhone om vi inte inbillat oss att det är viktigt att kolla mejlen och favoritbloggen exakt hela tiden och överallt.

Andas. Det vore skönt att andas. Alla behöver andas.

Det vore fint att stoppa tiden. Bara en stund. Ta en titt utifrån och säga ”Vad håller vi på med?” Varför har vi så bråttom? Egentligen?”

helskärm

Redan 1993, oändligt länge sedan räknat i teknikutveckling, drog musikern, filosofen och kufen Ladislaus Horatius i nödbromsen på snabbtåget X2000.

– Varför har ni så bråttom? frågade han de andra passagerarna i manövern han kallade ”Operation sköldpadda”.

1993 gick det för fort, tyckte Horatius. 1993 – året då man på de två, max fyra, tv-kanalerna kunde se reportrar testa ”cyberspace” iklädda konstiga hjälmar. 1993 då få människor hade mobiltelefon och ännu färre hade mejl.

1993 var i stort sett lika långsamt som 50-talet. Sedan dess har allt gått fortare och fortare för varje dag. Utvecklingen är exponentiell. Ett blir två, två blir fyra, fyra blir åtta, åtta bli 16, 16 blir 32...ja sedan går det ännu mera skitfort. Och utrymmet att växa i sätter inga hinder, det finns hur mycket plats som helst och datorkraften fördubblas nästan varje år.

Mikrobloggen Twitter hade februari 2008 en halv miljon besökare. Februari 2009 var antalet sju miljoner, enligt mediamätningsföretaget Nielsen. Antagligen har Twitter dubblats igen från februari till i dag, och gissningsvis kommer det att dubblas igen till hösten. Utvecklingen är sanslös.

Orkar vi med? Vitsen med teknik är att den ska underlätta för oss och ge oss tid till djupare värden och skönare upplevelser. Men just nu är det översvämning, så ja, visst vore det fint att stanna tiden.

Om tio år kommer det annars, spanar jag, att byggas stenåldersläger och elsanerade igloos där vi ligger och är jävligt nostalgiska för en dyr penning. Den nya lyxresan till uråldern. Utan dator. Utan 127 kanaler. Utan telefon. Utan mikro. Utan ens bok, det orkar vi inte med heller, informationsstressen har friterat sönder hjärnan.

Eller så stoppar vi tiden nu. Inte som Ladislaus Horatios i det långsamma 1993, inte som Russell Crowe i det omoderna 1999 utan som Hiro i den perfekta tiden 2010.

Frågan är bara hur omodernt och långsamt 2010 kommer te sig om bara tio år.

Som rena 80-talet, antagligen.