Juryn fick sig en rejäl knogmacka
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-03-15
Efter att jurygrupperna sagt sitt var stämningen ... sanslös.
Tolvorna spreds som vattnet från en sprinkler – och folkets favoriter verkade falla igen.
Då vaknade tv-tittarna ...
Det är likadant varje år.
När det där lilla kuvertet med folkets röster dyker upp i rutan börjar hjärtat att löpa som en tik. Medan handsvetten blir så besvärlig att jag måste ställa en hink vid redaktionens tv-soffa.
Och varje år påminner jag mig om att Melodifestivalen bara är på låtsas, att det i grund och botten är ett barnprogram där vuxna människor sjunger singback till förinspelad musik, att jag egentligen borde sitta hemma och lyssna på ”Stenad i Stockholm” med Perssons Pack i stället ...
Men när kameran börjar röra sig framför artisternas sammanbitna och nervösa ansikten – Malena Ernman, Agnes, Alcazar, Zelmerlöw – är dramatiken och spänningen ångestframkallande. Simpel tv-underhållning blir sällan bättre.
Och i år var det värre än nånsin.
Jurygrupperna verkade stoppat in sina tolvor i ett jättestort saltkar. Sen strödde de ut dem lite på måfå över finalfältet.
Länge såg det ut som att Måns Zelmerlöw skulle bli kvällens kung. Vilket är helt obegripligt med tanke på att hans bidrag – ”Hope & glory” – bara är en repris av Charlotte Perrellis ”Hero”. Och ”Hero” var ju fantastiskt framgångsrik i Belgrad i fjol. Precis vad Europa ville ha.
Men tv-tittarna ville verkligen lyfta fram nåt djärvare och mer oväntat. De mobiliserade och gav juryn – både den internationella och den svenska – en rejäl knogmacka.
Och till slut stod hon där, mezzosopranen. Isdrottningen från Sandviken. Och sjöng Puccinis ”Nessun dorma” i ett konfettiregn. Eller var det Fredrik Kempes ”Vincero”? Nej, förlåt, ”La voix” ska det vara.
Att folkets favorit fick vinna var nog direkt nödvändigt. Jag gillar att jurygrupperna gör tävlingen mer rafflande och svårtippad, men om de kör över publiken år efter år riskerar tittarnas tålamod att ta slut. Och utan deras stöd är Melodifestivalen en rökt och mycket död sik.
Att Ernman vann med rekordliten marginal innebar framför allt att jag tippade rätt vinnare – för fjärde året i rad. Jag förstod sannerligen inte Ernmans potential i Malmö. Men när läsarreaktioner på en viss, raljant krönika om fenomenet opera fick min mejlbox att koka så ... oj då.
Men mina åsikter om operapop har inte förändrats. Privat skulle jag hellre lyssna på hur någon tog en katt i svansen och svingade den 45 gånger runt huvudet. Mitt hjärta slog i stället för Caroline af Ugglas och Sarah Dawn Finer.
Men Malena Ernman är samtidigt en värdig och glädjande guldmedaljör. Det var, måste jag erkänna, på tiden att vi äntligen skickar iväg en både osvensk och överdriven kitschlåt som ligger 1 000 mil från både Svensktoppen och ABBA. Kanske fungerar ”La voix” bättre än The Ark och Perrelli.
Samtidigt ... att försöka förutspå vad som kan lyckas på planeten Eurovision är lika poänglöst som rysk roulette. Ingen vet.
Melodifestivalens bästa och mest nervladdade final hittills är över. Men eftersom tittar- och röstintresset backar ordentligt dansar två frågor kvar på dansgolvet långt efter att den champagnevåta efterfesten tagit slut.
Var 2009 ett mellanår?
Eller början på en lång lågkonjunktur?