Årets thriller blev en ny ”Rosornas krig”
Publicerad 2014-10-05
Markus Larsson om sin syn på nöjesvärlden - varje söndag
Inget större fel på thrillern ”Gone girl”.
Filmen har bara marknadsförts fel.
Det är en fnisskomedi.
David Fincher.
Det räcker.
De flesta vet genast att det handlar om filmer där taket läcker, dagsljus sitter i karantän och Gwyneth Paltrows avhuggna huvud levereras i en blodfläckig kartong precis innan eftertexterna.
Regissören har blivit en av världens mest aktade kvalitetsstämplar.
I min lilla del av popkulturen - den som ryms i en lägenhet på 70 kvadrat - har Fincher en egen glittrande neonskylt med tre årtal ingraverade i ramen:
1995, 1999, 2007.
Då släpptes, i tur och ordning, ”Seven” och ”Fight club” och ”Zodiac”.
Vi kan käbbla tills korna börjar odla egen rabarber om vilken av filmerna som är bäst. (Det är ”Zodiac”, men fortsätt gärna diskutera i en Facebook-grupp, eller något.)
Det kändes som att David Fincher hällde rakblad i publikens popcornkartonger.
Därför började jag nästan flämta som Disneyhunden Pluto på julafton när det stod klart att Fincher skulle göra film av Gillian Flynns bestseller ”Gone girl”. Jag läste, mot bättre vetande, inte ens boken. Flynns två tidigare romaner, ”Vassa föremål” och ”Mörka platser”, var utsökta men jag ville inte förstöra upplevelsen.
Men filmen är tyvärr varken spännande, läskig eller dramatisk. Den är på sin höjd ett välgjort fniss.
Poängen med ”Gone girl” är att man helst inte ska veta någonting om handlingen i förväg. Därför är det svårt att skriva om boken och filmen utan att, så att säga, råka trycka upp en fet och gul spoiler rakt i läsarnas högra näsborre.
Men det går åtminstone att konstatera att Ben Affleck, som spelar en man vars fru försvinner under mystiska omständigheter, har kopplat på sin stelaste ”Pearl Harbor”-haka igen. ”Ka-klånk!” Sedan går han runt och ser ut som en trött cover på Bruce Springsteen i över två långa timmar.
Att vissa scener är könsstereotypa och att underklassen utmålas som en fientlig och lägre stående livsform må kanske vara. Det är Hollywood, baby.
Men ju längre filmen pågår, desto sämre blir balansen mellan allvar och satir. Antar i alla fall att alla horribla vändningar måste vara någon form av satir.
Till slut är dialogen så seg och fjantig att man börjar skratta lite uppgivet. Och då har vi inte ens nämnt det lugubra slutet.
Det som skulle ha varit årets thriller blev i stället en uppumpad variant av ”The war of the roses”, en gammal och svart komedi från 1989 med Kathleen Turner och Michael Douglas.
Tyvärr får vi inte se Danny DeVito som en slemmig advokat i ”Gone girl”.
Däremot dyker Barney Stinson från komediserien ”How I met your mother” upp i en gravseriös roll.
Stor humor, bara det.
Markus topp 3
1 ”The code” (miniserie)
I kväll har nya och fjärde säsongen av ”Homeland” premiär i USA. Men efter tips från sajten TVdags.se inser man snabbt att sökarljusen efter höstens bästa dramatv bör riktas ”down under”. De två första avsnitten av den australiska konspirationsthrillern är magnifika. Borde rusa in i tablån på SVT.
2 ”The promise” (låt, Sturgill Simpson)
Kommer någon ihåg brittiska new wave-gruppen When In Rome och hitsingeln ”The promise” från 1988? I år har den, tack vare det stora nya hoppet för amerikansk americana, blivit årets djupaste och sorgsnaste countrycover. Det låter som Waylon Jennings spelat in den. Fullständigt knäckande.
3 ”Let me in” (singel, Kleerup feat. Susanne Sundfør)
Det låter fortfarande som om Kleerup har sin studio i John Carpenters dystopiska version av Manhattan i ”Flykten från New York”.
Larssons popskala
Seinabo Sey
Nya låtarna på ep:n ”For Madeleine”, ”You” och ”River”, reser samma fråga som tidigare - vad ska stoppa Seinabo Sey?
Sofia Helin
Roligaste med dokumentären ”Nordic noir” på SVT var när Sofia Helin avslöjade att The Rolling Stones ville träffa henne eftersom rockseniorerna älskar ”Bron”. Jagger diggar dansksvenska deckare. Vem trodde det 1972?
Lady Gaga
Efter veckans konsert i Globen började jag på allvar överväga om inte ett rockförbud vore på sin plats. Syftar inte på klädesplagget här.
Aretha Franklin
Versionen hon gjorde av ”Rollin’ in the deep” hos David Letterman placerar Adeles original i skuggan.
”Homeland”
Frågan är om serien någonsin kommer att bli lika bra igen som första säsongen?
”Paradise hotel”
Ett party i Mordor med bikini och kalsonger. Ren och skär ondska. Låt stå resten av året.