Roy Andersson bör ha chans på lejonet
Roy Andersson tävlar om Guldlejonet i Venedig.
Vars program åtminstone i förväg känns snäppet vassare än det i Cannes.
Den på franska rivieran är den största, mest berömda och glamorösa filmfestivalen. Venedig är världens äldsta. Årets upplaga 27 augusti-6 september är den 71:a i ordningen.
Om Venedig länge hade lite mer kulturstämpel över sig så har det under senare år varit nästan lika stjärnspäckat som i Cannes.
I år kan man förvänta sig skådespelare som Al Pacino, Holly Hunter, Michael Keaton, Zach Galifianakis, Naomi Watts, Andrew Garfield, Laura Dern, Willem Dafoe, Catherine Deneuve, January Jones, Viggo Mortensen, Owen Wilson, Jennifer Aniston, Bill Murray, Frances McDormand och Katherine Heigl på röda mattan.
Där Cannes i år hade lite favoriter i repris – regissörer som alltid är inbjudna, i år dessutom med långt ifrån sina starkaste filmer i karriären – så spretar Venedig-programmet åt alla möjliga håll och kanter, på ett positivt sätt.
Från omstridde Ulrich Seidls dokumentär om österrikarnas förhållande till sina källare, till mexikanske mästerregissören Alejandro González Iñárritus första komedi. Från en Pasolini-biografi av Abel Ferrara, av alla människor, till en ny film av sydkoreanen Kim Ki-duk, som enligt förhandsryktet ska vara ännu mer magstark än fjolårets sex- och våldsorgie ”Moebius”.
Och så Roy Anderssons nya ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”. Med, som regissören säger, två Helan & Halvan-typer i centrum.
Är hela filmen lika härligt knäpp och berörande som den smått mästerliga scen som förhandsvisades på Göteborgs filmfestival förra året bör den 71-årige svenske regissören definitivt ha chans att vara med i diskussionerna om Guldlejonet.
I tävlingsklassen är annars nya filmer av tidigare nämnda Iñárritu och tysken Fatih Akin (”Mot väggen”, ”Vid himlens utkant”) det jag mest ser fram emot. Bara 33 dagar kvar …