Jodå, vi lever tyvärr i besvikelsens epok
Vet inte vad jag ska skriva.
Uppgivenheten är det värsta.
Hur många vaknade upp i måndags med ett leende och skrek ”carpe diem”?
En viss procent, kanske. Men det orkar jag inte tänka på just nu.
För mig har 15 september alltid varit förknippat med en födelsedag. Då fyller en av mina bästa och käraste barndomsvänner Bobby år. Brukar osympatiskt nog glömma de flesta födelsedagar, men inte den.
Från och med nu kommer samma datum också vara ett minne av en tung bedrövelse.
Det finns väl en tid för allt. Många höjer rösten och skriver just nu om att organisera sig och kämpa. Men kampviljan behöver bränsle och vila. Det finns även en kraft i att våga vara ledsen, antar jag.
Många kommer säkert se den här krönikan som reklam för Aftonbladets musikpodd. Jag förstår. Det är ok, men inte poängen.
I början av veckan satte jag mig i ett litet rum med mina vänner och kollegor Mattias Kling och Per Magnusson. Alla var tystare än vanligt. Ingen såg ut att ha sovit speciellt bra.
Jag hade bett dem att ta med tre låtar som inneburit ett politiskt och ideologiskt uppvaknande för dem. Det behöver inte vara ett motsatsförhållande – men varför har artister som velat något mer än att vara en fest och ett tidsfördriv alltid varit viktiga för oss? Varför har vissa låtar fått oss att gå till biblioteket för att låna böcker och läsa på?
Vet inte om vi besvarade allt det, men det blev ett fint och lugnt samtal om bland annat Rage Against The Machines aggressiva plakataktivism, Sam Cookes ledmotiv till svarta medborgarrättsrörelsen ”A change is gonna come” och Bad Religions existentiella punk.
Smakmässigt befinner sig Kling och Magnusson ibland så långt från varandra att Nasa behöver bygga nya rymdfärjor för att resa mellan dem. Därför var det rörande att höra hur de fann varandra i Refused och Manic Street Preachers.
Slutsatsen blev kanske att den bästa politiska musiken alltid sparkar uppåt och att du måste stå för något, annars kan du falla för allt. Efteråt kändes det som att lungorna fylldes av nytt syre.
Och kanske ger det ett sentimentalt anslag, men det kändes passande att avsluta med Monica Zetterlunds ”Var blev ni av ljuva drömmar?”. Alla håller inte med – men vissa av oss tycker fortfarande att vi, som Tage Danielsson uttrycker det i sin låttext, lever i besvikelsens epok.
Vissa av oss kommer nog ha svårt att vänja sig vid att leva i ett blåbrunt land.