En tyst närvaro i glitterbubblan
Publicerad 2015-02-21
Mot slutet kommer det.
Det där lilla extra som aldrig tidigare har hörts i tävlingen:
”Sverige, den här jojken är till er.”
Undrar lite roat hur många rabiata ”Sverigevänner” och troll som kommer att sätta lördagsstänkaren i halsen.
Som om det skulle röra den stora förhandsfavoriten och jojkstjärnan Jon Henrik Fjällgren i ryggen, tvärtom.
Be mig bara inte att kommentera ”låten”.
Nej, sluta nu. Lägg av. Lämna mig i fred.
Det är alldeles för mycket mumbo jumbo som har föräldrafritt på scenen i tre minuter. En omdömeslös fest av dåliga Eurovision-idéer och naturromantisk kitsch.
Om ”Jag är fri (manne leam frijje)” går till final beror det först och främst på Jon Henrik, och inget annat.
Ta bara artistpresentationerna före varje bidrag. Inte direkt SVT:s stoltaste stund de senaste 50 åren. De skulle kunna få Johnny Cash att framstå som en pajas.
Men det gäller inte för hunken från vidderna. Han älskar inte att prata och är ungefär lika insmickrande som en älgstudsare.
Det är ”jo” och ”nej” och ”renkött”.
Jag antar att många kommer börja rösta redan där.
Under veckan har han mest varit en tyst närvaro i glitterbubblan. Blicken har snittat upp renar. Attityden kan sammanfattas med förkortningen ”IIAN” (Inte Imponerad Av Något). Stenansikte har fått en ny innebörd.
Kan säga så här:
Tänk er att Jon Henrik Fjällgren skulle leka arga leken med Kebnekajse.
Det hade säkert dröjt några årstider.
Men berget skulle antagligen förlora och börja fnissa först.
På det viset står Fjällgren ut i ett startfält som, med tanke på innehållet, lär äta favoriter.
Man kan exempelvis ge Andreas Johnson en tapperhetsmedalj för att han vågar pröva vingarna här igen. Det är knappast en tacksam konkurrens för honom.
Han står och sjunger på ett litet glaspodium i total radioskugga.
Ingen vet till exempel hur långt Isa kan gå. Om Dolly Style kunde tralla ”Hi” och ”Hello” och gå vidare så borde hon vara gjuten bland de fyra främsta.
Och vilken ”Let’s dance”-potential har Andreas Weise kvar? Kommer han undan med att leka Robbie Williams?
Och så finns även Kristin Amparo.
Men tills vidare får Jon Henrik Fjällgren trä på sig den gula ledartröjan över kolten.
Låt det bli pardans vid eldstaden, låt tre vita draperier börja flaxa med armarna i slow motion, låt det knotiga fantasyträdet från Bilbos trädgård göra entré, låt Jon Henrik stå på stället eller vanka ut till höger från tv-soffan sett. Låt det bara hända.
Rockbandet AC/DC sa det bäst:
For those about to jojk, we salute you.
Följ Facebooksidan ”Vi som älskar schlager” för extramycket koll, glitter, tårar, och schlagerchock
Markus spåkula
TILL FINAL
Jon Henrik Fjällgren
Det här är förmodligen hans show.
Kristin Amparo
Om det finns någon rättvisa, och yada yada ...
ANDRA CHANSEN
Isa
Med Taylor Swifts ”Shake it off” kan man gå långt.
Andreas Weise
I bästa fall.
Insomnia
I fjol stod Ellen Benediktson och bönade och bad för en pippifågel. I år renoverar hon sin image och musik från grunden. Hon målar om väggarna, river upp golvet, kaklar om badrummet, installerar jordvärme och gör ett stambyte. Voilà. Skillnaden mellan ”Songbird” och ”Insomnia” är så stor att man går vilse i hallen. Benediktson är hårdare, mer elektronisk och modernare. Men det känns fortfarande som om Ellen spelar en roll och klär ut sig i sin musik. Hon äger inte uttrycket fullt ut.
Artist: Ellen Banediktson
Text & musik: Banediktson, Wrethov
För din skull
Alla som över huvud taget närmar sig Håkan Hellströms musikaliska landskap är illa ute. Soundet och temperamentet är så förknippat med en viss artist från en viss stad att alla som försöker lätt framstår som sämre karaoketalanger. Kalle Johansson är inget undantag. Numret, melodin, artisten rinner rakt igenom som kvicksilver. Inget fäster. Vad var det låten hette, sa ni?
Artist: Kalle Johansson
Text & musik: Eriksson, G:son m fl
Bring out the fire
I jakten på en egen musikalisk identitet väljer Andreas Weise just nu att kopiera Robbie Williams. De första sekunderna är lånade från ”Let me entertain you”. Klassiskt entertainmentnummer. Det vill säga: En alfahanne i kostym och ett gäng damer som ger sina mikrofoner en omgång. Och eftersom bidraget ska harmoniera med låttiteln – lite eld. Weise sjunger bra, men att ett podium som ejakulerar eld ger det starkaste intrycket är en smula problematiskt.
Artist: Andreas Weise
Text & musik: G:son m fl
Living to die
Johnson kallar själv låten för det bästa bidraget han haft i tävlingen. Nåja. Men det är en rejäl uppryckning jämfört med ”bidraget-som-ingen-längre-talar-om-efter-Ranelidgate”: ”Lovelight”. I ”Living to die” möter hitsingeln ”Glorious” ett ledmotiv från James Bond. Framförd av en man som vadar i rök. Textens sensmoral: Alla lever och dör. En omvälvande tes som är svår att argumentera emot. Såvida du inte heter Jesus, föddes i Betlehem och levde för 2 000 år sedan.
Artist: Andreas Johnson
Text & musik: Johnson m fl
Don’t stop
I Melodifestivalen gäller det ofta att presentera något som tittarna har hört förut. Igenkänning är a och o och resten av alfabetet. Här har låtskrivarna lagt ett tunt papper över ”Shake it off” med Taylor Swift och ritat av hitsingeln. Men 16-åringen Isa Tengblad har ett oemotståndligt turbotemperament. Hon gör scenen till sin lekstuga. Dessutom har hon en pimpad hyllning till Herreys på fötterna gyllene sneakers med vingar.
Artist: Isa
Text & musik: Tengblad m fl
I see you
Det närmaste som Melodifestivalen har kommit en ”Unchained melody” med The Righteous Brothers. Låten och numret består av tre delar. 1. Inledning med röst och piano som tonar fram ur mörkret. 2. Mittenparti som bygger en liten brygga till det avslutande crescendot där alla känsloraketer fyras av samtidigt. 3. Final där nackhåren reser sig och börjar jojka. ”I see you” är en tre minuter lång soulmusikal, ett av de vackraste bidragen som låtskrivaren Fredrik Kempe satt sitt namn under. Men det gäller att Amparo låter lika bra i rutan som i arenan.
Artist: Kristin Amparo
Text & musik: Amparo m fl
Jag är fri/Manne leam frijje
Låt och låt. Det kan vi diskutera i smågrupper tills renarna kommer hem och börjar röka sik. ”Jag är fri (manne leam frijje)” känns snarare som en mellanakt. Tja, bidraget är åtminstone originellt. Något liknande har aldrig tidigare setts i tävlingen. Tre versioner av spöket Laban sjunger en Kent-melodi. Ett par dansar vid en eldstad. Och fenomenet Jon Henrik Fjällgren, ja, han står där. En hård hustler från fjällen. Som det mesta i vår samtid kan upplevelsen sammanfattas med en hashtagg: #jojkswagger.
Artist: Jon Henrik Fjällgren
Text & musik: Fjällgren m fl