Fantastisk film - men bara en gång
”The hateful eight” är suverän.
Men den går sakta. Och den är en engångsupplevelse.
Såväl Tarantino som livet kräver rimliga förväntningar.
Jag lär mig ständigt om livet. Nåja. Jag försöker. Man måste vara ödmjuk inför sin enfald. Det är ont om det numera, mer än på länge. Snarast hyllas primitivitet och styrka som någonting gott för samhället. Korrekthet blir ständigt mer och mer passé, vi driver mot extrema tider.
Det är då skönt att kliva in i en berömd filmvåldsextremists värld och notera att han sett tecknen i tiden och lugnat sig.
Många är besvikna på den här långsamma och jämförelsevis våldslösa filmen. Fattar.
När ”Django unchained” kom 2013 beskrev jag här på denna papperstidningssida hur mina enorma förväntningar - fortfarande - gjorde det deppigt att se en ny film av mäster Quentin Tarantino.
Hans tävlan mot sitt eget genombrottsmästerverk ”Pulp fiction”, och för all del ”De hänsynslösa” redan 1992, hade gjort varje ny film till en besvikelse.
Vilket är orättvist. Om någon annan gjort Tarantinos senare filmer skulle nästan alla ha varit små eller stora mästerverk. Sånt är livet. Alla vi som var genier tidigt har svårt att leva upp till samma standard. Vi får leva med det. Smiley. ”Håkan, du var bättre förr”, som Hellström sjöng.
Men efter Django fattade jag, till sist, att kalibrera förväntningarna. Vincent Vega finns inte längre. Vakna. Det kommer aldrig en Tarantino-film som går att se om och om och om igen tills korna går hem (eller skjuter sig i huvudet) eftersom den är så fruktansvärt rolig, som ”Pulp fiction” från 1994.
(Men det finns faktiskt en sådan scen i ”The hateful eight” - när Samuel L Jackson berättar en viss historia om en rasistisk generals son och en varm penis, så sinnesjukt rolig och sjuk.)
Med alla förväntningar finkalibrerade var denna nya Quentins åttonde film (”Kill Bill” i två delar ser han som en film) en fest. Fantastisk. Den har det som varje lyckad film behöver ha, den ständiga frågan man ställer sig själv: Vad ska hända härnäst?
Här fortsätter alltså den orimlige 52-åringen från Kalifornien att utforska de stora amerikanska ämnena rasism, förtryck och de förenta staternas uppkomst, som han inledde med Django efter att förr varit en ren popkulturell godisbutik, ett formidabelt inferno i blajig cool underhållning. Vuxenhet till sist. På gott, på ont.
I ”The hateful eight” representeras USA:s politiska historia av dessa åtta hatiska karaktärer och allting slutar med (NO SPOILER) splattervåld och en enfaldig tro på den amerikanska förfalskningen. Briljant.
Är det en film att se igen? Nej. Förstås kommer den stå på i bakgrunden medan jag klipper naglarna eller skalar zucchini men den behöver tio år eller en minnesförlust för att vara värd en repris, precis som alla senare filmer.
Men som engångsupplevelse - fantastisk film. Fantastisk Det gäller ständigt att finstämma sina förväntningar. Det är som med livet det där.
Veckans ...
BABE. Jan Guillou. Legendarisk journalist, författare och opinionsbildare som i går, i Aftonbladet, med milt överseende och kirurgisk humor sprättade upp unga borgerliga opinionsbildare som gör karriär på att försvara rasister, i krönikan ”Jag föredrar alltid bögar framför sverigedemokrater”. Tur att Guillou skrev den. Andra skulle inte klara näthatet.
BETYG. Mina betyg på Quentin Tarantinos filmer (på Tarantino-skalan): ”De hänsynslösa”: 
. ”Pulp fiction”: . ”Jackie Brown”: . ”Kill Bill I”: ”Kill Bill II”: . ”Death proof”: . ”Inglourious basterds”: . ”Django unchained”: . ”The hateful eight”: .
FILMHOPP. Att Alicia Vikander vinner. Ni som såg Golden Globe-galan i morse vet mer än jag när detta skrivs. Finns inget roligare än svenska stjärnor som prisas av Hollywood.
BITTER-TV. Den berömde skådespelaren Stefan Sauk i ”Stjärnorna på slottet” spydde förakt mot våra politiker som dagligen, enligt mig då, sliter hårt i kommuner, landsting och riksdag. Enligt Sauk ”ett gäng backstabbers som klättrar på varandra”, ”karriären först”, ”civilkuraget är ju inte det första man tänker på”. När hans kollega Marika Lagercrantz försvarar demokratins förkämpar misstänkliggörs hon, som person, av Sauk. De förbittrade kommentarsfälten har således nått SVT:s bästa sändningstid och fått stjärnglans.
SOULDÖD. Otis Clay. Inte en av de största men en av de bästa. Dog i fredags, 73 år gammal. ”The only way is up” och ”Trying to live my life without you” är för evigt däruppe med Otis Clay i finsmakarhimlen.
Fråga Fredrik
Är det sant att du en kväll på Storsjöyran för x antal år sedan argumenterade i tre timmar för att Madonna var den största artisten någonsin? Kajsa
SVAR: Haha ja. Men jag hade fel. Den största artisten är Lemmy.