Grammis betyder ingenting längre
Amanda Jenssen blev drottning.
Några välkända farbröder delar på kungakronan.
Och Grammisgalan kämpar fortfarande för sitt liv.
Att Amanda Jenssen belönas med två Grammisar är ett erkännande som hon förtjänar.
Hon är ”Idol”-generationens enda fynd som verkar kunna bygga en karriär som kan utvecklas någorlunda långsiktigt. Jenssen och hennes låtskrivarpartner Pär Wiksten lyckas eftersom de sätter det egna och personliga tilltalet före att vara alla till lags.
Med det inte sagt att ”Idol”-fabriken – fjolårets 49:e största tv-program – kommer att vara en pålitlig vinnarleverantör i framtiden. Jag tror att Amanda Jenssen är och förblir ett undantag.
Att Thåström också fick två kristallrör för ”Årets album” respektive ”Årets textförfattare” finns det inte heller mycket att säga om. Även om just senaste plattan ”Kärlek är för dom” kanske inte är karriärens mest imponerande stund.
Jag glädjer mig också åt Jerry Williams välförtjänta hederspris – en artist som i dessa sammanhang sällan tas på nåt större allvar – och att Fibes, Oh Fibes! vann kategorin Årets pop. Fibes är en av få vinnare som verkligen känns här och nu och moderna.
Annars gick det i princip som förväntat. Hassle blev ”Årets nykomling”, men jag tvivlar samtidigt på att hans strategi – album som bara har en bra låt – håller i längden.
Och Kent och Winnerbäck går inte att rubba. Trist, tycker säkert somliga. Men varken Kent eller Winnerbäck skulle ha haft samma position i?dag om de hade försökt sälja skit de senaste sju åren.
Grammisgalan har stora problem med att skapa intresse och engagemang. Priset betyder i princip ingenting längre i den digitala verkligheten utanför skivbranschens egna kontor. Dessutom är den röriga omröstningen, som både involverar publiken och en jury, för invecklat.
Samtliga vinnare borde silas fram av en kvalificerad expertjury. Då hade utgången blivit mer oviss och spännande och omdiskuterad. Och då hade kanske artister som Anna Järvinen, Taken By Trees och Maskinen fått nåt mer än några pliktskyldiga nomineringar längs vägen.
Nu blev det som det blev. Lojt och småtrevligt och packat. Vissa av de halvintresserade artisterna var helsvängda. Andra nöjde sig med att vara jättenitade.
Thåströms manager Pange Öberg, som tog emot ”Pimmes” priser, höll till exempel ett så underbart slirigt tacktal att orden aldrig riktigt lyckades forcera den tjocka tungan och nå fram till mikrofonen.
Kan bli en liten Youtube-klassiker.