Ace Frehley smyger förnedrad ut bakom utvisningsbåsen
NEW YORK/LAS VEGAS Det är något fascinerande med riktigt präktiga fiaskon.
Som det stackars Ace Frehley tvingas genomleva på Madison Square Garden.
Han framför en rätt så förfärlig version av sin ”New York Groove” innan en Rangers-match – och blir så grundligt utbuad att han får avbryta föreställningen i förtid.
Jag blir först lite till mig när jag får klart för mig att Kiss-gitarristen Ace Frehley ska få inviga New York Rangers hemmapremiär mot Toronto Maple Leafs på gamla Garden med sin ”New York groove”.
Det är en av mina favorithymner om den här stan och den brukar användas som extra stämningshöjare när Henrik Lundqvist och de andrar stjärnorna firar sina – numer dessvärre rätt fåtaliga – segrar
Sen ser jag honom. Sen hör jag honom. Sen märker jag publikens reaktion.
Då är det inte riktigt lika roligt längre
Han var duktigt sliten redan när jag intervjuade honom i Birmingham i mitten av 90-talet. Nu ser han ut som något ismaskinisten råkat hitta när han rengjort motorn.
Och framförandet...ja, vid min gud. Elaine Benes dansade bättre i ”Seinfeld” än vad Ace sjunger. Och gitarren behandlar han som den östtyske New York-taxichaffisen behandlar gaspedalen i ”Night on Earth”. Man förstår att Paul och Gene nuförtiden betalar honom för att INTE följa med på turnéerna.
Naturligtvis hinner han inte längre än till första stavelsen innan de första buropen hörs från nosebleed-sektionerna högst upp, där de verkliga råskinnen har sina säsongskort. Sen sprider sig missnöjet snabbt och till slut står hela Garden och buar.
Stackars Ace tystnar efter ett par verser och smygar förnedrad ut genom gången bakom – passande nog – utvisningsbåsen.
Det är förfärligt, men på något perverst vis samtidigt fascinerande. På samma sätt som man inte kan låta bli att snegla på trafikolyckor, äckliga spyor på gatan och människor med Brynäs-keps står jag kvar och tittar och lyssnar och kan liksom inte få nog av eländet.
Man undrar ju hur någon kunde komma på den befängda idén att ställa en sån stackars has-been inför världens mest obarmhärtiga publiken
Risken är dessvärre att det var mister Frehley själv. Världen är full av artister som inte vet när festen är över, som tror att strålkastarskenet fortfarande lyser, som vägrar inse att fansen inte längre väntar där ute med öppna famnar.
Kanske är det just det som är så fascinerande.