Peps Persson – ett av de sista riktiga originalen
Ingen tog miste på Peps Persson.
Låtarna och skivorna följdes sällan av frågan:
”Hm? Vem var det där?”
Peps Perssons karriär var längre än en av Bob Marleys spliffar.
Det säger faktiskt en del.
När och hur man hörde honom första gången beror kanske på när man är född.
För mig presenterade han sig ordentligt genom Wilmer X och låten ”Perssons gård”, 1991.
Det är sent i historien, jag vet. Då var Peps redan en legendar, en skånsk urskog som lyckades med bedriften att växa på två olika ställen i den svenska musikbranschen: i utkanten och i mitten.
Började som trummis i ett dansband
Anledningen var hembrända versionen av blues och reggae som han uppfann på 70-talet. Han gav framför allt reggae en ny och egen skånsk dialekt. Albumet ”Hög standard” som han släppte med Peps Blodsband 1975 är ett av scenens standardverk. Egentligen väntar vi fortfarande på att någon ska göra en bättre Bob Marley-cover än exempelvis ”Styr den opp”.
Det kan vara svårt att föreställa sig att Peps började som trummis i ett dansband. Men poängen är att musiken alltid har varit nere med svensk träskokultur och folkparker.
Eller som han förklarade i en intervju i musiktidningen Sonic, 2016:
”Sättet vi spelade reggae på var inte alls jamaicanskt. Det var lika mycket schottis. Mycket struttigare än jamaicansk reggae.”
Peps var modern när svensk progg tog på sig immiga ideologiska glasögon och kröp in i sin egen navel. Han visade att det gick att gräva där man står och fortfarande bjuda in en större värld till sin gård.
Kulturgärningen och betydelsen märks framför allt i hur yngre artister anammade Peps. Han har varit en idol för punkare, rockartister och den första stora svenska hiphopvågen på 90-talet. När rapparen Timbuktu ska ranka några av den svenska musikhistoriens största brukar han nämna tre namn:
Bellman, Cornelis Vreeswijk och Peps.
Utan folkkära outsidern blir svensk musik flera kilo tristare.
Han gled sakta bort i skuggorna
Det som framför allt är svårt att kopiera är attityden. Peps Persson var i regel en serie av motsägelser. I reggaemusiken såg han ett kollektivt budskap och en politisk glöd som bluesen saknade men vägrade samtidigt gå någon annan väg än sin egen. Om någon kritiserade honom för att sprida amerikansk imperialism spelade han helt enkelt in en platta influerad av amerikansk kultur. Han kunde spela det kommersiella spelet men kunde lika snabbt vända ryggen åt lätta stålar och billig framgång.
Tanken att han skulle köra en hel säsong av ”Så mycket bättre” var lika osannolik som en rapduo med Donald Trump och Greta Thunberg. Samtidigt uppträdde Peps på ”Allsång på Skansen” där han gjorde ”Oh boy” tillsammans med Robert Gustafsson.
Efter albumet ”Äntligen!” från 2005 har det varit rätt tyst om Peps Persson. Han gled sakta bort i skuggorna och gjorde sällan några intervjuer. Han var en av de sista riktiga originalen, en mystisk pirat som helst höll sig, ja, borta.
I intervjun i Sonic säger han att han tackar nej till nästan allt. Han har helt enkelt inte lust.
”Jag säger vad jag vill ha sagt i mina låtar. Sedan är det bra med det.”