Galghumor, sorg och ett avslöjande i Levengoods Sommar
Mark Levengoods Sommar i P1 spänner från den svartaste sorg till ren galghumor där slutintrycket är att det nog är det senare som dominerar trots allt.
Och så kommer det ett litet avslöjande.
Han vet hur man underhåller.
Den som har bespetsat sig på att Mark Levengood ska fläka ut sig om skilsmässan från Jonas Gardell blir besviken.
På sin sjungande finlandssvenska avhandlar han ämnet på mindre än 30 sekunder när han försöker se glädjen i det sorgliga.
– Tänk vad fantastiskt att just jag fått vara gift i 36 år med en så underbar människa.
Istället för vi oss till livs en berättelse om Mark Levengoods trasiga uppväxt och om mammans alkoholism. Den senare med utkikspunkt från mammans dödsbädd där hennes sista önskan är att hon ska få smaka på en haschkaka, en hasch-brownie.
Levengood hittar en intressant lösning på problemet.
Bitvis koketterar Levengood med alla familjens original. Som hundraåriga gammelfastern som förvarar sin kremerade man i en plåtlåda under sängen sedan 30 år, med önskan att deras aska ska blandas när hon dör. Men när hon väl gör det är plåtlådan som bortblåst. Kanske såld på loppis.
Det är svårt att inte dra på munnen åt den tragikomiska historien. Och det finns fler.
Tänk vilka spännande liv folk lever.
Kanske är det inte förvånande att Levengood sammanfattar sin stora familj genom de senaste seklerna i ett enda ord som ständigt upprepas. Kaos.
Men som genom ett mirakel får såväl broderns som hans egen oförmåga till att känna igen ansikten och passa tider liksom mammans alkoholism, sin förklaring.
Brodern får i väldigt vuxen ålder diagnosen. ADD. Levengood beskriver det som ADHD utan spattigheten. Han kontaktar själv en privatklinik, enligt egen utsago vill han inte tynga vården med sitt ringa problem, och får samma diagnos.
Av detta drar han slutsatsen att även hans mamma hade ADD och att den diagnosen var skälet till att hon började dricka. Han säger det inte direkt men jag förmodar att hela hans släkt från 1700-talet och framåt hemsökts av detta tillstånd.
För Levengood är det en befrielse att vid 57 års ålder få en diagnos. I motsats till alla dem som numera försöker bli av med sin ADHD-diagnos.