Andres Serrano lyfter rasismens klenoder

helskärm

Han har ställt ut fotografier av lik, sex och avföring och hans gamla kiss-Jesus väcker fortfarande ilska. Nu är Andres Serrano tillbaka med en ny utställning där han vill påminna om USA:s rasism genom bilder på skamliga souvenirer.

Ku Klux Klan-huvor, kolsvarta dockor med grinande röda munnar, ett kvitto från försäljningen av en tolvårig slavpojke, en hotfull svart man med revolver som en måltavla till skjutbanor. I sin nya utställning ”Infamous” lyfter den amerikanske fotokonstnären Andres Serrano fram sitt lands skamliga förflutna i ljuset med bilder av en serie föremål.

Utställningen har tidigare visats på Fotografiska i New York och på fredag kommer den till Stockholm. Den främsta anledningen till att Serrano vill visa upp föremålen är att de över huvud taget existerar, förklarar han.

– De finns och de är en del av historien. Det här är en särskild sorts skam. Det är rasism, och USA är fullt av det, säger han och fortsätter:

– Poängen är att många av de här föremålen var ämnade för konsumtion. De köptes varje dag i helt vanliga affärer. Det var inte som att det här var speciella saker som du behövde köpa i smyg.

Dyra föremål

Bildernas motiv är laddade med klara färger och liksom glödande ljus. Serrano samlar själv på kristna konstföremål, och i hans händer har många av de gamla rasistiska prylarna förvandlats till bildmässigt vackra och åtråvärda klenoder.

– Om jag kan hitta skönhet i dem så försöker jag det. Det är så jag brukar arbeta. Jag försöker att frambringa skönhet eller åtminstone en känsla av estetik, vare sig det handlar om döda människor i ett bårhus eller skjutvapen. Jag försöker uppskatta mina objekt och skapa konstverk utifrån min estetiska känsla, säger han.

Föremålen har han köpt på Ebay och hos andra auktionshus. Några av dem var mycket dyra, berättar han. Så vilka är det som utgör marknaden för den här sortens samlarobjekt? Säkert många rasister, men det finns också många svarta köpare, förklarar Serrano.

– Whoopi Goldberg sägs vara en samlare. Det är en blandning av olika sorters människor, på samma sätt som många objekt från Nazityskland köps av vissa judiska samlare, säger han.

Fotograferade Epstein

I utställningen finns också ett porträtt av Donald Trump, och ett av Jeffrey Epstein, som Serrano tog bara några månader före finansmannens död.

Han är noga med att poängtera att hans kontakter med den förmögne sexualförbrytaren inte sträckte sig längre än så.

– Jag hade porträttet och tänkte att det skulle passa in i en utställning som heter ”Infamous” (ökänd). Jag besökte hans hus några gånger tillsammans med min fru och drack kaffe. Jag fanns inte med i hans lilla svarta adressbok och det visar att jag inte var en figur i hans kretsar, säger han.

”Infamous” blev klar före mordet på George Floyd och den våg av protester som svepte över USA och resten av världen efteråt. I likhet med utställningen har många inom Black lives matter-rörelsen velat göra upp med rasismens symboler.

– Det är en bra rörelse med många likheter med medborgarrättsrörelsen. Malcolm X och Svarta pantrarna utmålades också som skurkar och ansågs vara för våldsamma, men de var nödvändiga, säger han.

”Produkt av 60-talet”

Han ställer sig dock frågande till att gömma undan eller städa bort symbolerna. Fast det där kan vara en generationsfråga, tror han.

– Jag är en produkt av 60-talet, en era som är borta sedan länge förutom för oss som överlevde den. Vi var en del av en rörelse som strävade efter att revolutionera musik, konst, politik och ras. Det var många som dog på 60-talet för att ge oss många av de rättigheter som vi tar för givna nu.

Sedan Andres Serrano doppade ner ett litet krucifix i sitt eget kiss för verket ”Piss Christ” 1987 är han van vid att bli utskälld, även om omvärlden kanske inte blir riktigt lika provocerad av hans konst längre. Han har hur som helst aldrig sett de ilskna reaktionerna som någon del av konsten.

– Det där är bara en biprodukt. Meningen med min konst är inte att få människor att göra sådant. Men den väcker känslor ibland. Oftast är det nog bra känslor, men människor som mår bra av mina bilder går inte ut och demonstrerar eller skriver på protestlistor, suckar han.