Det luktar bondkomik

Jens Peterson

till Cecilia Frodes "En stjärt på himlen"

Ska man skratta?

När Cecilia Frode pratar bred östgötska och filosoferar om livet.

Varvat med falsksång av Bee Gees-låtar.

Det här är som performance. Eller en installation.

Cecilia Frode gör en ensam kvinna som pratar om hur lycklig hon lever själv, med utbrott om väninnor som bakar för mycket kakor eller skepsis om klimathotet. Bag in box.

Allt framfört på en Linköpingsdialekt som doftar bondkomik. Kunde vara en figur i en Mia & Klara-sketch. Texten är ibland lite rolig, ofta orolig. Några snärtiga aforismer.

Då och då blir det sång. Frode byter om till showkläder och kämpar sig igenom låtar som ”Staying alive”, ”Guilty” och ”How deep is your love”. Jazzbandet spelar skickligt. Hon försöker fånga melodierna.

Menat som humor? Inte en aning.

Efter paus blir det lite vassare. Hon har tenniskläder, sjunger ”Säg det med en sång” och har en kul historieskrivning med bildspel om tennis. Samma gungfly mellan skämt och allvar. Cecilia Frode imponerar med att göra åskådaren osäker.

Men också ointresserad.