”Jag gör valet att älska Glasvegas”

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Fredrik Virtanen om veckans händelser i nöjesvärlden

Ibland saknas något litet för att man ska älska, men man älskar ändå.

För att man behöver något att älska.

Så älskar jag Glasvegas.

helskärm

Rock ’n’ rollbandet Glasvegas är årets stora hype och nästa stora rockgrej.

Skottarna har fått höga betyg överallt, äger redan Storbritannien och hade nog ägt Sverige också om skivbolaget lyckats ge ut skivan.

Till att börja med:

Glasvegas är ett fantastiskt band som gjort en skitbra cd. Man kan tänka på mycket när man hör den. På Ronettes, Big Country och The Jesus and Mary Chain, till exempel. Jag tänker på Beautiful South, Elvis Costello och Oasis.

Sedan blir det svårare.

Det skulle vara lätt för mig att säga att jag älskar Glasvegas, för det gör jag, tror jag, men inte utan hjälp, inte utan att jag gör ett aktivt val att älska dem.

Ibland behöver man något att älska, även om det inte är riktigt värt att älska.

Ibland behöver man höra något briljant när det bara låter utsökt.

Ibland behöver man älska för att man vill vara en av dem som bygger upp, inte en av alla som river ner.

Ibland behöver man älska i ett hav av poänglös schlagerradio, tv-pop och löjlig helgunderhållning som aldrig är dåligt men som aldrig brinner.

Glasvegas brinner.

Jag behöver älska något som brinner.

Så väljer jag att älska Glasvegas.

Som när man fiskar i gäddvatten och oväntat får en gös, så älskar jag Glasvegas.

Som en USA-vän älskar en britt, som en stockholmare älskar en göteborgare, som en liberal älskar en sosse, så älskar jag Glasvegas.

Som att min själ har gått ifrån mig för att kolla på ”Doobidoo”, så älskar jag Glasvegas.

Som om min hjärna glömt bort Bob Dylans ”Blonde on Blonde”, Oasis första och Rolling Stones ”Exile on Main Street”, så älskar jag Glasvegas.