Det luktar Ranelid och Sjögren om gubbarna
Publicerad 2013-02-16
Välkomna till Melodifestivalen.
Eller... tack vare Tommy Körbergs glada gubbar måste tävlingen döpas om.
Välkomna till Lattjolajbanlådan 2013.
Nu Kör Vi.
Situationen känns igen från 2008 och i fjol.
Ah, dessa ljuvliga minnen.
Ingen har fortfarande glömt hur den extremt uträknade Christer Sjögren tog sin bisarra ”Sällskapsresan”-polka ”I love Europe” till finalen i Globen. Och förra året rullade den ödmjuka ”herregud”-fantomen Ranelid vidare utan större problem.
Nu befinner sig Ravaillacz i samma sits. I mediabubblan har de fyra jovialiska primadonnorna blivit totalsågade. Bidraget har körts ner med huvudet före i vedklyven.
Jag kan på sätt och vis förstå att ”En riktig jävla schlager” väcker ilska. Den är mer pilsnerkorv än DN Kultur. Och i dagens debattklimat finns det få saker som provocerar lika mycket som en stormagad gubbchock.
Ravaillacz får symbolisera en manskultur som många som skriver i tidningar eller älskar schlager har försökt fly från. Framför allt om personen i fråga är gay.
Men nånstans är det som Claes Malmberg ryter i mitten av kupletten:
”Ett tonartsbyte, för helvete!”
”En riktig jävla schlager” är också bara en oskyldig trudelutt där fyra farbröder driver med sig själva. Självironin är svår att missa.
Och i Tommy Körberg har konstellationen en vokal fälthaubits. När han avlossar en salva så lyssnar Sverige. Det har vårt kära land gjort i över 40 års tid.
När Körberg flexar stämbanden och sjunger ”nu får det vara bra” får låten, i ett par korta sekunder, samma feeling som Björn Skifs ”Michelangelo”. Och det är, för alla som missade 70-talet, ett av tidernas bästa schlagerbidrag.
Det här är inget försvarstal. ”En riktig jävla schlager” är lika kul som risig. Men bli inte förvånade om Tommys musketörer får leka med Bananen i den kommande finalen.
Dessutom är Ravaillacz en garanti för att Melodifestivalen är och förblir ett underhållningsprogram för alla. Med betoning på underhållning. Deltävlingen i Skellefteå skulle vara betydligt mer... blaskigt kaffe i näverkosa utan dem.
Utan liknande bidrag skulle tävlingen bli outhärdlig. Vad skulle vara alternativet?
Åtta stycken David Lindgren-liknande dansnissar eller lika många Amanda Fondell-nummer? I rad efter varandra? I vecka efter vecka efter vecka?
Wow, vilken fest.
Då hade det verkligen funnits en anledning att plocka fram rakbladen och göra chorizo av handlederna.