Donny Osmond var min första stora idol
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-04-11
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
BORLÄNGE
Sitter på en stol i mitt gamla rum och försöker minnas om Sweet eller Osmonds kom först.
Det är sista helgen på Slingergatan och jag inser till sist att Donny var min allra första vän här.
En sån sak var det länge ganska pinsamt att behöva erkänna.
Bröderna Osmonds var, om ni inte känner till det, dåtidens Westlife.
Fast mormoner. Präktiga, prydliga, renskrubbade ultramormoner.
Något mindre tufft har förmodligen aldrig existerat.
Så i tonåren, när det var dags att forma en gångbar identitet och alla Borlängeynglingar med sociala ambitioner ville vara Chips Kiesbye (Borlänges förste punkare, senare känd som Sators James Burton), försökte jag alltid göra gällande att Brian Connollys Sweet var min första kärlek.
Men dom, liksom Kiss och Alice Cooper, kom senare.
Den första skiva jag själv spelade på en ärvd liten grammofon i det här rummet - som då utgjorde en hel värld och nu känns så litet - var en "Greatest hits" med Osmond Brothers. En där hela brödraskaran satt i en eka i nån sjö på omslaget. Allra bäst är jag rädd att Donny - den flickaktigt tvålfagre - lät i mina sjuåriga öron.
Blundar jag tycker jag mig höra ekot både av honom och alla andra som under åren som följde dånade mellan de här alldeles för tunna väggarna, av Bee Gees och Donna Summer och Ebba Grön och Whitesnake (jo, jag hade ju dessvärre en sån period också, på tok för sent för att min image ska kunna kallas helt vattentät...) och Springsteen och Tant Strul.
Men det är bara inbillning, sprungen ur den melankoli som drabbar när ett hus som varit hem i 35 år, så länge jag överhuvudtaget kan minnas, ska tömmas inför flytt.
Det är lika när jag går ut till lekparken. I den bistra och inte alls vårlika vind som river i de nu fullvuxna lönnarnas nakna, spretande grenar hörs jublet från alla fotbollsturneringar vi spelade på den ursäkt till fotbollsplan vi hade anlagt vid samma halvruttna klätterställning som fortfarande står där.
Jag, Ola Östergren, Jonas Nygårds, Robert Rosenzweig, Fredrik Calles och Magnus Wästberg brukade spela igenom hela Europacuper, från första omgången, med 32 lag. Ola Östergren förde statistik i ambitiösa anteckningsblock och vi blev så bra på geografi att vi kunde alla Europas huvudstäder utantill redan när vi började i första klass.
Men sport är förstås bara dumt, det vet man ju.
Alla dessa kompisarna från förr har sedan länge försvunnit från kvarteret, men jag känner närvaron när jag går förbi deras hus.
Vissa minnen bleknar och vissa bilder blir suddiga, men när jag står utanför Jonas Nygårds gamla radhus slår det mig att jag kommer ihåg exakt hur det såg ut innanför de väggarna för 30 år sedan. Jag minns sofforna vi satt i och såg Sverige-Uruguay i VM 1974, jag känner doften i pingisrummet med de suveräna ribbstolarna utefter väggarna, jag kan peka på exakt den plats i trädgården där mamma Ulla odlade pallningsvänliga rabarber.
Fredrik Calles enplansvilla 20 meter söderut träder fram lika klart för mitt inre. Om jag inte tar alldeles fel bor hans föräldrar kvar och jag överväger ett tag att ringa på och fråga vad som hänt under de säkert 25 år som gått sen sist.
Men så gör man ju inte. Inte i Borlänge.
Så jag går hem igen - till det som alltid, alltid varit just hem- och försöker leta rätt på den där Osmonds-skivan för att se om inte åtminstone "Crazy horses" var en bra låt på riktigt.