Hur kan Melodifestivalen få vara så usel?
Uppdaterad 2014-02-10 | Publicerad 2014-02-08
Fredrik Virtanen om Melodifestivalens deppiga deltävlingar
Eftersnack med Tobbe och Trus
Anders om #svettfestivalen: Det känns bra
Sigrid, 7 år, gjorde storsuccé i melodifestivalen
"Det är som en liten spegel av Sverige"
JEM:s totala lycka över andra chansen-platsen
"Jag kom dit jag ville – jag får göra det en gång till"
Panteoz brister av glädje över finalplatsen
"Det är nervpers varenda gång"
Den märkliga nationalklenoden Melodifestivalen passade utmärkt som förspel till ”Sherlock”. Mysterierna var nämligen många.
Främst: hur kan det få vara så uselt?
Startfältet var så blekt att jag testade att dra en strumpa över teven för att se om det blev färg-teve. Visuellt var allt lika beige och billigt, och de två hänger ihop när basen är musiktävling.
Premiären förra veckan led svårartat av dålig tajming, klent manus och svaga låtar. Nu adderades även dysterhet och mörker.
Tanken var måhända att gestalta nordiskt vemod. Man lyckades. Det var Ingmar Bergman. Gycklare! Mim! Ledsna enorma glasstrutar, Öppna kanalen-ljussättning, tystnad, tystnad och så plötsliga attacker av målarfärg på glasruta.
Det låg en källarteatralisk känsla över programmet, trots Panetoz käckma och programledarparets Nour El-Refai och Anders Jansson pastellfärgade dansnummer och försök till skämt – varav flera lyckades; de slet hårt med ett mediokert manus, de förtjänar medalj för att de lyckas stå med äran i behåll i ett hav av storbudgetmediokrati.
Kanske vill bossen Christer Björkman på SVT ge svenska folket valuta för att vi, ihop med Island och Danmark, köper mest antidepressiva läkemedel i världen?
Risken är påtaglig att vi nu går om Island och blir deppigast av alla.
Melodifestivalen har nämligen, hur märkligt det än låter, blivit en svensk institution i klass med julafton och midsommar. Klart vi blir ledsna när det är så här dåligt. Vi bryr oss jättemycket. Vare sig vi gillar det eller inte bryr vi oss.
Det inte är lätt att göra tv när målgrupp saknas – målgruppen är ”alla” – men SVT måste lyfta sig. Kanske älskades programmet av demografin ”14-åringar i mindre tätorter” eller ”lördagsberusade akademiker i Linköping” men i så fall bara av dem.
Ack. Vi förtjänar bättre. Det här var på samma nivå som vilket helgunderhållningsprogram på TV4 som helst.
Söndag kväll ser jag på ”Ettor och nollor”, miniserie på SVT1 kl 21.00.