Cleese blir bäst när han pratar allvar
Så bra är ”Last time to see me before I die”
MALMÖ. I förra showen gick han igenom hela sin karriär. Visade filmsnuttar. Sedan skrev han självbiografin.
Nu tar han ett nytt varv kring samma minnen. John Cleese är en underhållande föreläsare. Hans standup är segare.
Den som såg hans förra enmansföreställning eller kan hans bakgrund vet det mesta. John Cleese berättar hur Monty Python startade. Visar favoritsketcher. Pratar om Fawlty Towers. Visar scener. ”En fisk som heter Wanda”.
Han inleder dock med en ny monolog, ståupp kring att bo på hotell. En gammaldags sorts humor modell grinig gammal gubbe som beklagar sig över hotellanstälda, duschmunstycken och vikta toapapper. Det är inte sådant som gjort John Cleese till en komisk gigant.
Man försöker le artigt, som åt en äldre släkting som berättar samma vitsar på familjekalaset. John Cleese drar också ankedoter. Faktiskt. I andra akten en bunt som bygger på fördomar kring folk i olika länder. Han har också filmat sig själv som svensk, kallar sig Stig Almqvist som ska ta itu med bilden av oss som deprimerade och självmordsbenägna.
Kvällen har några små nya showförsök, men mest blir det en påminnelse om allt han gjort. För länge sedan. Och visst tål sketcherna att ses om och om igen. Det är också kul att höra John Cleese själv berätta om vad som gör ett skämt roligare. Kvällen blir bäst när han pratar allvar kring humor istället för att dra mossiga vitsar om fransmän och italienare.
John Cleese är 76 år och väl värd att åka runt och prata om sina komiska bedrifter i det förflutna. Han säger återigen att han turnerar på grund av en dyrbar skilsmässa. Rubriken är ”Last time to see me before I die” och han pratar en del om döden. Visar talet han höll på Graham Chapmans begravning 1989. Igen.