De perfekta kvinnorösterna
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-05-26
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Nästan sommarkvällar och man har redan sett Star Wars ett par gånger och filmbolagen
dumpar överskottsmaterial i väntan på nya
säsongen.
Scenen är klar för några perfekta kvinnoröster på cd.
Musik som passar in mellan hägg och syren. Som isbitar i ett glas med något gott.
Och satt du framför tv:n i går och tänkte att det bland schlagertävlarna fanns folk som faktiskt inte kunde sjunga så har du kuren här.
De här kvinnorna kan verkligen sjunga.
Diana Krall. Den som såg henne i SVT i torsdags har förstås redan rusat ut och köpt Diana Kralls läckra cd. De två senaste, "The look of love" och "When I look in your eyes", är coola tolkningar av evigt gröna sånger i samma anda som den tv-sända Pariskonserten, men det finns flera tidigare bra skivor med Krall.
En lågmäld intensitet, lika rogivande som vågorna som slår mot stranden.
Lika bra är unga Norah Jones, vars cd "Come away with me" jag har puffat för sedan den kom i mars. Perfekt produktion av Arif Mardin och läckra arrangemang kring Norah Jones jazziga röst, som tar sig an både eget nyskrivet, Hoagy Carmichaels "The nearness of you" och Hank Williams "Cold cold heart". Suveränt.
Hennes pappa är Ravi Shankar.
Helen Sjöholm har äntligen gjort en cd under eget namn.
"Visor" heter den, och Sjöholm och medspelarna Jojje Wadenius och Martin Östergren har gått till Svenskt visarkiv. Där har de plockat söndersjungna
saker som "Vårvindar friska" och "Här är Gudagott att vara", och antika titlar som "Ombytlighet - vår tids
Gudinna" och "Lustvin dansar en gavott". Från 1600-talet och det mesta här är flera hundra år gammalt.
En ny text till "Horgalåten" och traditionella "Som en eld", som Helen Sjöholm och Martin Östergren själva tonsatt.
Det låter storskog och knytt, knirrknarrande som en fäbod i oväder, mystiskt och vemodigt och vackert.
Den där flickan vid tjärnen på en John Bauer-målning.
Men det låter aldrig museum. Musikarrangemang är djärva och lekfulla. Ingen asfalterad väg mot välkänt mål, utan en slingrande stig genom snår och buskar.
Alldeles levande och alldeles på riktigt. Andakt.
Skådespelerskan Danielle Spencer låter singer/songwriter en stund och Kate Bush i nästa, en smittande popmusik med många lager.
Australiensiska Spencer har fått viss uppmärksamhet eftersom hon är Russell Crowes flickvän, men cd:n "White monkey" visar att hon inte behöver någon att stå bredvid.