– Fan, jag har i alla fall gjort några bra saker

Börje Ahlstedt om att karriären snart tar slut, stämpeln som bufflig – och att hänga ut kollegor

En av Sveriges största skådespelare öppnar dörren till sin loge på Dramaten.

Sedan sitt hjärta.

Börje Ahlstedt, 71, tittar på hyllan som hänger på väggen.

Där står priser och utmärkelser från femtio år inom teaterns tjänst. En livsgärning och – ska det visa sig – en livsnödvändig krycka.

Jag har inte bokat någon intervju med honom. Dramaten har bjudit in till presskonferens för att presentera sitt höstprogram, men i stället för att svara på några frågor läste Ahlstedt upp några repliker ur det kommande dramat ”Darwins kapten” och försvann sedan upp till sin loge.

Sedan är det som att han ändrar sig. När jag knackar på hans dörr blir jag inte bara insläppt – jag blir erbjuden svensk teaters heligaste stjärterum.

–Du kan sitta där, säger Börje och pekar på en sliten, ljusgrön fåtölj i hörnet.

– Det är Jarl Kulles gamla stol. Han brukade sitta i den när han var döende i cancer.

Arbetarfamilj

Jag sätter mig tillrätta. Det är en bekväm stol, och jag säger att det känns som att befinna sig på helig mark.

– Ja, det gör det verkligen. Här har Lars Hanson, Inga Tidblad, Georg Rydeberg, Tora Teje, Keve Hjelm och Jarl Kulle bott. När Kulle dog sa Ingmar Bergman till mig: ”Nu får du flytta in här, Börje.” Jag satt här och tänkte ”fan också ...” (skratt). Efter ett tag plockade jag ner alla gubbar och tanter från väggarna och satte upp mina egna priser för att jag skulle känna igen mig.

Han tittar på hyllan med utmärkelser och börjar le.

– När jag är som mest deprimerad kan jag titta på dem och tänka ”fan, jag har i alla fall gjort några bra saker. Jag har blivit sedd”.

Med tanke på allt du har uppnått låter det otroligt.

– Det är från att jag kommer från en arbetarfamilj. Pappa var portvakt, mamma skurade trapporna. Jag var med mamma när hon skurade, vi bodde på nedre botten och hon skurade alla fem trapporna upp. Jag kallades ”portis” i skolan, jag förstod inte att det var ett mobbningsord. Jag fick en väldig respekt för arbetet redan från början, och det sitter i mig. Jag arbetar väldigt mycket. Dels för att det är roligt, men också för att betala tillbaka till den här ... (lång paus) ... uppgiften.

På hyllan står – bland mycket annat – en guldskiva för ljudspåret till Ronja Rövardotter. Börje sneglar på den och börjar prata om inspelningen av den klassiska filmen från 1984.

– Vi filmade nere i Dalsland. En kväll bad Tage Danielsson att få prata med mig och Allan Edwall. Sedan berättade han att han kanske inte skulle kunna slutföra filmen, han hade fått hudcancer. Han sa: ”Jag har ett arv att dela ut till dig, Allan, och till dig, Börje. Det är egentligen en skyldighet. Ni måste fortsätta berätta: sånger, sagor, historier. Berätta för människor.” Det är en tröst och lisa som jag tror vi behöver mer och mer.

Han suckar och fortsätter.

– Där startade min övertygelse om att bli en bra berättare. Att ge och ge och ge. Sedan levde han kanske ett halvår till.

Spelar på fängelser

På vilket sätt har du påverkats av vad han sa?

– De sista tolv åren har jag åkt runt till sjukhus och fängelser och gjort ett improviserat program. Jag tar trehundra kronor för det. Det är en slags payback till de som har fått sämre roller än vad jag har fått i livet.

Ändå finns det en bild av dig som bufflig och otrevlig sedan du bråkade med Peter Harryson i ”Stjärnorna på slottet” 2006. Ligger det något i den bilden?

– Nej, de klippte ihop det. De filmade 150 timmar och använde fem. Peter sa saker som inte var korrekta, att han hade roller på teatern som han inte hade. Han satt och ljög, då sa jag ifrån. Men redaktionen tyckte nog att det var bra, att få in lite aggressivitet och konflikt.

”Jävligt omoraliska”

Du skriver på dina memoarer. Kommer de att bjuda på några konflikter?

– Det får inte vara för snällt. Jag lämnar ut vissa skådespelare som är jävligt omoraliska, som blandar in knark och sprit i det här yrket. De är inga föredömen för unga skådespelare. Jag kommer nog att få kritik för att jag öppnar upp här, men efter femtio år måste jag ju säga vad jag tycker.

På vilket sätt har du förändrats av att bli äldre?

– Det framstår ännu mer klart att vi måste stötta varandra. Vi måste ha större vänlighet och förståelse för varandra. Det kommer jag till insikt om mer och mer. Att stå till förfogande, inte bara för de närmaste, utan människor i allmänhet. Du kanske märkte att jag öppnade upp ganska raskt när du kom in här. Vi ses ju kanske aldrig mer.

Börje Ahlstedt tittar på hyllan. Jag frågar honom hur många gånger han göra det för att få sinnesro.

– Flera gånger varje dag.

Han får något sorgset i blicken.

– Man påminns av att tiden går så fort, plötsligt kan det vara slut. Nu är det nedräkning för mig. Realistiskt sett

är det väl några pjäser till man orkar.

Sedan kommer jag bara att spela teater på sjukhuset. Och vara sjuk tillsammans med de sjuka.