Större, bättre & vackrare – än allt annat
Markus Larsson om Prince
”Idol” – och du tänker på skrålande tonåringar i TV4:s talangsåpa.
Men ordet brukade betyda något annat.
Nu berättar Nöjesbladets skribenter om sina förebilder, sina hjältar, sina avgudar, sina ...kort och gott: idoler.
I dag: Markus Larsson om Prince.
Den 18 augusti 1988 landade ett ufo från Minneapolis i en liten klubb i Holland.
Prince gjorde, som vanligt, en hemlig klubbspelning med sitt band efter den vanliga konserten på en betydligare större arena var slut.
Det är mitt i natten. Folk jublar och beställer drinkar i baren.
Prince har just funkat publiken i en tretton minuter lång ”Forever in my life”, en version som till och med hade fått James Brown att muttra ”nigga, please” och kasta in handduken.
Nu vill Prince dra ner på tempot. Han stämmer gitarren i flera minuter och börjar spela ett långsamt bluesriff som knappt hörs över sorlet. Trummisen kommer in försiktigt, beatet tassar barfota på tå. Ett fender rhodes-piano glöder som ett stearinljus i bakgrunden.
När Prince börjar sjunga är det knäpptyst.
Om tre år kommer han släppa en helt annan version av ”Still would stand all time” på skivan ”Graffiti bridge”.
Men i kväll vet ingen var låten ska ta vägen. Det är lika mycket en predikan som ett slow jam om evig kärlek. Prince leker fram melodin genom att pendla mellan en falsett som kan träs genom ett nålsöga och hesa soulskrik.
Vid ett tillfälle skäller han till och med ut kören:
– Who’s the fool singing ”will”? It’s ”would”!
Prince instruerar publiken och kören att sjunga ”Still. Would. Stand. All. Time”. Om och om igen. Han fyller i mellanrummen med flera ”please, lord” och ”raise your hand, baby” och några mer eller mindre tydliga sexmetaforer. Det är ju ändå lördag.
Han ropar att han måste spela lite trummor och låter de långsamma kantslagen eka genom lokalen i en minut.
Och mot slutet ber han alla att ”bring it all up” och vrider ur sig ett gitarrsolo som borde sätta punkt för alla outhärdliga debatter om tidernas bästa gitarrist. Det är lika vräkigt och upplyftande som avslutningen av ”Purple rain”.
Jag var inte där själv 1988. Jag var tolv år då. Och Holland var bara ett land med bokstaven ”h” på kartan.
Men livenumret finns på bootlegskivan ”Small club”, en av de finaste av alla inofficiella inspelningar som fansen skickar mellan varandra som ett hemligt handslag.
Och varje gång jag lyssnar på ”Small club” ...
Exakt så ...
Kan inte ens en avsluta meningen ...
Det är bland det absolut bästa jag hört, så mycket större och bättre och vackrare än allt annat.
Jag har egentligen inga idoler kvar. Jag tror inte ens på att ha idoler. Det är slöseri med tid.
Ingen kan leva upp till de förväntningar och krav som en reservationslös beundran ställer på en människa. Sedan över 2000 år tillbaka slutar idoldyrkan med att lärljungarna, eller media, spikar upp popartisten på ett kors.
Men Prince får mig alltid att ifrågasätta min övertygelse.
Han är helt overklig. En komplett artist utan begränsningar eller svagheter som inte skapas längre. Varenda gång han ställer sig på en scen känns det som att han stiger ut ur ett rymdskepp som färdats från en annan funkigare galax långt, långt härifrån. Att Prince fortfarande inte har fått en egen science fiction-film av Steven Spielberg är märkligare än Fredrik Reinfeldts musiksmak.
Michael Jackson hade kanke samma aura och effekt. Men det finns en viktig skillnad. Jackson var aldrig cool.
Jag är medveten om att Prince aldrig kommer att släppa musik som överträffar ”Sign ’O’ the times” från 1987. Men det kan ingen
annan heller.
Hans bästa inspelningar vägrar lämna från sig den gula ledartröjan till alla efterföljare som försöker blanda soul, funk, blues, rock, hiphop och pop.
Inklusive Kanye West.
Prince var queer långt innan etiketten blev ett modeord för svenska politiker. Han lekte med könsroller och suddade ut den musikaliska gränsen mellan svart och vitt som få före honom. Hans 80-tal får artister och konstnärer som kallas kontroversiella i dag att kännas som grodan Kermit.
Det finns inte många levande artister som kan jämföras med Prince. Bob Dylan, naturligtvis. David Bowie och Neil Young och Madonna och Stevie Wonder borde väl också nämnas.
Men inte live. När Prince är som bäst på scen blir han en nöjesmaskin som reducerar Madonna till tantgymnastik. Medan de andra framstår som en trubadurafton med gratis inträde nere på puben.
Prince kan, som någon uttryckte det, göra allt som James Brown och Jimi Hendrix gjorde, fast i högklackade skor.