Dr Houses bluesplatta gör mig inte akut sjuk
Läs Markus Larssons krönika
Dr House har gjort en bluesplatta.
Voine, voine.
Det finns inget som skrämmer en luttrad recensent lika mycket som när en person – idrottsman, pokerspelare, skådespelare, komiker, dokusåpakändis, pantomimartist – meddelar att de vill ”förverkliga en gammal dröm”.
Det innebär ofta att spela in en skiva, märkligt nog. Eller turnera.
Vissa verkar tro att spela in skivor är som att montera ihop Ikea-möbler. Det klarar varenda jubelidiot. Eller som Linda Bengtzing en gång skaldade på bästa sändningstid: hur svårt kan det va?
Ganska svårt, har det visat sig.
Jag är alldeles för gammal för att orkar predika om den gamla Jante-devisen ”bliv vid din läst, fårskalle”. Och jag har hört för mycket dumheter för att bli överraskad längre.
Mats Wilander. Helena Bergström. Kevin Costner. Brolin, Alban och Borg. Anders Lundin. Skärgårdsdoktorn Fröler. Alla har släppt skivor. Fattas bara att Thomas Bodström greppar gitarren och ger ut ett bredbent soundtrack till sina politiska memoarer.
Samtliga releaser har varit lätta att ignorera. Ingen av de ovan nämnda har lämnat några djupare avtryck i mitt liv.
Men när Hugh Laurie meddelande att han tänkte ge ut en bluesskiva började kalla kårar att springa stafett längs ryggen.
Om jag tvingades ranka världens coolaste personer hade Laurie, tack vare sin mästerliga roll som Dr Gregory House, ha hamnat på plats ett, två, tre och fyra. En ovärdig slaskplatta skulle göra det svårare att ta hans fasta anställning som skådespelare på allvar.
Det förvånande är att albumet ”Let them talk” låter... ganska bra.
Visst, det kan till en början vara svårt att tvätta bort bilden av att stolliga prins Charles från ”Svarte Orm” sjunger gamla New Orleans-klassiker. Men Laurie har hyfsat med gumbo i rösten. Och han omger sig med förnämliga namn.
Skivan är producerad av Joe Henry, som tidigare jobbat med Solomon Burke och Elvis Costello. Allen Toussaint, som Laurie kallar för ”The Dalai Lama of New Orleans music”, har arrangerat blåset. Irma Thomas och Dr John, två av de mest prominenta namnen från The Big Easy, gästar några spår.
Lauries heder drabbas inte av lupus. Men faktum kvarstår: i tv-serier är Hugh Laurie en gigant, här är han en tillfällig turist.
Det känns bekvämare – och bättre – att se honom spela luftpiano till The Who.