Oldsberg skärpte sig – och var tyst

Det tog tre program att närma sig formen.

Men ”Här är ditt liv” dras fortfarande med en rad problem.

Som var brudarna blev av, till exempel.

Det har hetat att Ingvar Oldsberg är fel person att leda ett program som ”Här är ditt liv”. Att han är för lättviktig, för mycket kallpratande och på tok för intresserad av platta ordvitsar för att kunna leda ett intervjuprogram.

Och visst, det finns fortfarande mycket att jobba med innan ”Här är ditt liv” riktigt fungerar. Som att Oldsberg fortfarande tittar mer i sina manuskort än på sina gäster.

Som att en för stor del av gästernas svar slarvas bort då de nästan aldrig mötas av skärpta följdfrågor.

Som att Oldsberg rafsar i sina papper och säger ”fantastiskt” med lagom klädsam och inkännande ton bara för att millisekunden senare kasta sig som en stressad gepard över nästa programpunkt.

Som att Oldsberg, om vi ska tala klarspråk, i grund och botten faktiskt inte lyssnar särskilt mycket på vad hans gäster säger.

Men lördagens sändning visade prov på en viss uppryckning, något Jan Eliasson och hans nära var en stor anledning till.

Som gäst var toppdiplomaten och FN-mannen förstås lite av en dröm. Spirituell, vältalig, intressant och eftertänksam. Resan från arbetarkvarteren i Kålltorp till världsmaktens centrum en lika hisnande som fängslande historia.

Hälsningarna från världsnamn som Powell och Albright var imponerande och rörande varma.

Kanske var det stundens allvar, kanske var det de tunga namnen som gjorde att Oldsberg under lördagens sändning slutligen skärpte sig. Allra bäst är ju programledaren faktiskt när han tar ett steg tillbaka. Det är när den kvicke estradören är tyst och släpper hetsen att komma vidare till varje pris som ”Här är ditt liv” funkar som allra bäst.

När Kofi Annan plötsligt dök upp så utvecklades, en berusad textningsmaskin till trots, det första som kommit att likna ett intressant samtal i hela programserien.

Men var är brudarna, Oldsberg?

På tre program har ”Här är ditt liv”-redaktionen inte lyckats vaska fram ett enda kvinnligt namn de anser värdigt att tillägnas nittio minuter SVT-tid om lördagarna. Det är anmärkningsvärt.

Oavsett om anledningen är lathet eller ren obetänksamhet så är det knappast någon radikal åsikt att det kan vara mer än dags för programmet att ha sin första kvinnliga gäst?