Bästsäljande boken blir pratig berättelse på scen
Publicerad 10.29
Je m’appelle Agneta
Rival, Stockholm. Regi Anna Granath, manus Marie Persson Hedenius, med Anna Granath och Dag Malmberg. Längd: 2,5 timme inklusive paus.
Många älskar Emma Hambergs romantiska roman. Läsaren bygger bilder i fantasin.
Samma sak när historien framförs på scen. Mycket återberättas. Man kan blunda och tänka radioteater.
Anna Granath gör en trovärdigt inkännande Agneta med mycket humor.
Historien liknar Willy Russells 1980-talspjäs ”Shirley Valentine”, med Sollentuna istället för Liverpool och Provence istället för Grekland. Agneta lever ett uttråkat liv med en trist make som är hälsofanatiker och fågelskådare. Han förstår inte Agneta, nästan 50, som dolt sin eventuella personlighet för föräldrar, make och barn, arbetskamrater. Barnen är utflyttade och hör bara av sig för att få swish-stöd. Agneta svarar spontant på en annons och tar tåget till Frankrike.
Utåt bär hon färgen genomskinlig, på insidan slumrar en Zorro, en Stålmannen, en Röda Nejlikan. I Agnetas fall Lavendelquinnan, som inte helt oväntat bryter sig loss med hjälp av vin, ostar och färgstarka klädesplagg. När hon förändras jämförs Agneta med fåglar som ruggar om till praktdräkt när ungarna flugit ur boet.
Hambergs språk är trevligt kåserande, ett underhållande flöde där mycket kortats bort för pjäsen. Intrigen följer de väntade vägarna. Igenkänning är nyckelordet. Inte bara av människorna, utan av berättelsen. Lyckan finns i bakverk. Baguetterna står som spön i backen.
I romanen pratar Agneta mycket för sig själv, vilket ger monologer på scen. Bäst är föreställningen när hon spelar upp möten, som med självupptagne maken Magnus. Eller en sensuell stund med bearnaisesås.
Och scenerna med den ende motspelaren. Halva historien handlar om Einar, den av och till demente senioren hon hjälper och bor hos i Provence. Dag Malmberg ger honom liv, och när de två spelar mot varandra och delar sina smärtor blir det mer nerv.
Anna Granath är regissören som fick hoppa in i huvudrollen när Anna Blomberg blev sjuk. Granath har fin komisk timing och tolkar lustfyllt Agnetas nyvaknade libido. Men flera av historiens dramatiska stunder och personer skissas för snabbt. Sparsamt med rekvisita och scenografi.
En tavla och konstnär får betydelse för Agneta. Nämns, men syns inte. Prat om mat, men inte minsta smula croissant. Det är en föreställning där man får föreställa sig det mesta. Visst, så är teater, men balansen lutar mer åt uppläsning än uppvisning.
Pjäsen säger samma bekanta saker som boken, utan att lägga till särskilt mycket. Bor lyckan hos kall gröt i Sollentuna? Eller blir livet fett bra av mer smör? Spänningen är inte olidlig.