Kärleksförklaringarna avlöste varandra
Uppdaterad 2018-08-17 | Publicerad 2011-12-17
Laleh avslutade med två magiska duetter
Stjärnorna i ”Så mycket bättre” avslutade programserien med att lovebomba varandra sönder och samman.
Helt logiskt slutade alltihop med en Laleh- och Mikael Wiehe-duett, programseriens två största stjärnor.
Vad var bra?
Den avslappnade stämningen. Det märktes verkligen att de sju stjärnorna var på väg att gå i mål med den rent fysiskt (de fick inte sova många timmar) ansträngande tv-inspelningen. Spänningarna hade släppt, när ingen av dem behövde stå i centrum längre och känna kraven på sig att ”prata ut” om ditten och datten.
Och så några riktigt bra duetter. Lena Philipsson stöttade Timbuktu fint i ”Resten av ditt liv”. När Tomas Ledin tog i allt vad han kunde i E-Types ”Free like a flying demon”, visade han att han inte skulle göra bort sig i ett Europe-liknande hårdrocksband. Lena Philipssons och E-Types ”Lena Anthem” var en humörhöjare och fräck rockrökare. Lalehs och Eva Dahlgrens ”Lär mig om” var bara oh, så vacker. Och när Laleh hjälpte Mikael Wiehe med ”Det här är ditt land”, hans svenska version av Woody Guthrie-klassikern ”This land is your land”, kom jag på en av de saker som gör Laleh så bra: Hon kan liksom mitt i en vers eller refräng bara skriksjunga fram några ord, men på ett sätt så att orden ändå svävar sådär oerhört vackert någonstans ovanför allting annat i melodin.
Vad var dåligt?
Den avslappande stämningen. Det blev lite väl flamsigt ibland. Och väldigt mycket kärleksförklaringar och lovebombningar till varandra. För mycket till sist.
De porträtttavlor artisterna målade av varandra… några såg rätt intressanta ut. Kunde vi inte ha fått se dem inklippta i bild några sekunder, åtminstone.
Att se Mikael Wiehe underordna sig sin idol Eva Dahlgren i ”Ung och stolt”. Wiehe har ett väldigt distinkt sätt att sjunga. Han ska stå i centrum. Göra sin grej. Wiehefiera låtarna. När han nu sjöng någon slags andrastämma till Dahlgren, var det som att han inte ville/vågade ta i. Som att han skulle följa Eva Dahlgrens röst. Det lät inte ens som Wiehe. Det lät till sist bara konstigt.
Kvällens snörvlare:
Inget snyftande i går, varken glädjetårar eller något annat. Men Timbuktu snörvlade oavbrutet i det oväntat långa bildcollage TV 4 hade klippt ihop av den skånske rapparens äventyr med olika näsdukar under veckan de tillbringade på Gotland.
Kvällens Åh fan!
Laleh pratar. Laleh skrattar. Laleh skämtar och säger ”det går inte att fånga min skönhet” – och övergår sedan till att prata franska! Laleh lånar Mikael Wiehes glasögon. Ja, you name it, Laleh Pourkarim var plötsligt på ett strålande humör. Det har hon varit ända sedan hon hade gjort sitt eget program. Nu tillförde hon plötsligt något till programmet, även när hon inte stod vid sångmikrofonen.
Kvällens replik:
E-Type – eller det var nog snarare privatpersonen Martin Eriksson – höll en något märklig utläggning om sin beundran för Tomas Ledin som människa, som artist och kring det faktum att han själv fick vistas i närheten av den store Ledin. Han tyckte det var helt overkligt. Att Ledin var en gigant, Ingemar Stenmark, nästan Bob Marley, Per Gessle- och Zlatan Ibrahimovic-stor, plötsligt inte riktigt Bob Marley, trots allt, och sedan, innan de tillsammans skulle ta sig an E-Types ”Free like a flying demon”, sammanfattade han liksom alla sina känslor för Tomas Ledin:
– Jag vet att det bor en liten metalknickedick i Tomas.
Kvällens mest saknade:
En av de duetter som stod ut mest under kvällen var Tomas Ledins och Timbuktus ”En del av mitt hjärta”. Ledin inledde sin signaturmelodi med mer smärtsam inlevelse, nästan så det blev parodiskt, än någonsin tidigare. Kontrasten när Timbuktu sedan kom in och rappade fortsättningen var enormt häftig. Det hade man gärna hört en vers till av!
Sedan har man ju genom hela serien undrat vad sjutton stjärnorna har stoppat i sig under de långa luncherna och middagarna. Ibland har någon nämnt det, oftast inte. En liten menyskylt, TV 4, hade väl inte varit så svårt att klippa in i bilden?
För vad folk äter och vad de vill bjuda sina gäster på, säger också rätt mycket om hur de är som människor.