Det är en dröm – skitig och vacker
Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden
Kalla mig pervers – men visa mig en bil, en burgare och en bar med trasiga countryhits vid en amerikansk landsväg och jag ser himlen däruppe på bioduken.
”Crazy heart”, med Oscarsvinnaren Jeff Bridges, är en skitigt vacker dröm.
Filmen börjar med en bilfärd i dallrande augustihetta över berg och floder i New Mexico. En halvpackad Jeff Bridges stannar kärran, slår fram ännu en cigg ur paketet och kliver ur sin gistna Chevy Silverado med uppknäppta byxor och tömmer svårartat gult piss ur en dunk på en eftermiddagshet parkeringsplats.
Bridges föredetting till countrystjärna är framme vid kvällens spelplats. ”A fucking bowling alley”, suckar Bad Blake, går in och det enda han vill ha är en stänkare på nota. Det får han inte. Men ägaren erbjuder lika flott som vanvettigt: ”Mr Blake, let me personally offer you all the free bowling you want”. Bad Blake fimpar i whiskeyglaset och går.
Magi.
Så borde alla filmer börja. Åtminstone de som inte börjar med helikoptrar över Manhattan eller i en baptistkyrka i djupaste Södern.
Kalla mig pervo, gör det, men detta är vad jag går igång på. Filmen behöver egentligen inte ens vara bra. Ge mig en bil, en tank bensin och lite illa flottstekt bacon i en bar i Arizonas öken och allt är okej för mig.
Nu råkar ”Crazy heart” också vara bra, som en country & western-version av Robert Duvalls upplyftande gospelutgrävning ”The Apostle” (”Aposteln”) från 1997. Här handlar det också om en själ som bör räddas.
Bad Blake träffar lokalreportern Maggie Gyllenhaal, även hon bedårande, som intervjuar den alkade countrystjärnan och något varmt växter fram dem emellan; att kalla det kärlek är inte för mycket sagt.
Hela tiden (varav en gång med Colin Farrell) sjunger Jeff Bridges den bakslugt gungiga honklåten ”Fallin’ & flyin’”, specialskriven för filmen:
”I’m going where I shouldn’t go, and seeing who I shouldn’t see” med den träffande refrängen: ”Funny how falling feels like flying, for a little while”.
För visst är det så, visst är det så underligt så underligt min vän: att falla kan kännas som att flyga, åtminstone ett litet tag, åtminstone om man är full. Och det är Bad Blake hela tiden och det gick väl anständigt i ensamhet men nu när kärleken knackat på hans purkna countryhjärta så måste Bad Blake försöka ta sig i den rutiga skjortkragen.
Hur det slutar?