Tacka era föräldrar, kändisbarn
De är så otacksamma, kändisbarnen.
I veckan var det Coco Sumner som absolut inte haft någon nytta av att vara dotter till popikonen Sting.
Kändisbarn verkar avsky sina föräldrar.
Kändisbarn, do-do-doo-do. Kändisbarn, cha-cha-chaaaa. Kändisbarn, kukelikuuu.
Man förstår hur rörigt i skallen det blir för kändisbarn som ger sig på föräldrarnas yrken eller ungefärliga områden.
De vill vara sina egna. De ÄR ju sina egna. De har gjort ALLT själva. De har ingen att tacka. De är unika. Föräldrarna hade lika gärna kunnat vara gruvarbetare. De hade varit succéer ändå!
”This ain’t my daddys train”, sjunger Justin Townes Earle som släppte sin hittills bästa cd i veckan, men visst är det pappas tåg.
Justin är son till rockstjärnan Steve Earle, som blev väldigt fet när han slutade med heroin och började med folkmusik i mitten av 90-talet. När Steve spelade på Lolliopopfestivalen i Lidaskogen var sonen Justin med som roddare. Justin tog därpå över heroinmissbruket. Nu ska han ha slutat.
Stings dotter släppte sin debut-cd i veckan, producerad av popgeniet Klas Åhlund men är trots det rätt kass, förstod man mellan raderna på recensionerna som kryddades med extrabetyg eftersom hon är it-girl. Eliot ”Coco” Sumner är 20 år, kallar sig som artist I Blame Coco, har förstås varit modell och säger i Nöjesbladet:
– Min familj och min karriär har inget med varandra att göra.
Duddelidutt, do-be-doo-wap-wap, shoop-shoop-shoop.
Världen är full av kändisbarn som absolut inte, verkligen inte, har påverkats av sin privilegierade uppväxt eller sina gener. De har absolut heller icke haft nytta av vänskapen med alla andra kändisbarn eller föräldrarnas kontaktnät eller deras fjäskare.
Barnen heter Hilton, Geldof, Cobain, Jagger, McCartney, Osbourne, Paltrow, Tyler, Jones, Le Bon och massa annat och de har ABSOLUT INTE SINA FÖRÄLDRAR ATT TACKA FÖR ETT ENDASTE NÅGE.
Det är lätt att förstå deras förvirring och prestationsångest. Det måste vara helvetiskt att vara kändisbarn, att ständigt bli jämförd och få höra ”hej där silversked i mun”. Speciellt när deras på utsidan lyckade familjer var lika privat uppfuckade som alla andras.
De förstår inte privilegiet. De vet inget annat. De har aldrig växt upp i en familj i Jönköping där mamma svarade i telefon, pappa delade ut post och absolut ingen av dem kände, säg, Robyn eller Lena Endre, om de råkar vara svenska. Klassamhället är i bästa fall en teoretisk kunskap.
Så härligt det vore, så underbart det skulle framstå, så ödmjukt och äkta det skulle låta om ett kändisbarn visade prov på sann insikt, tacksamhet och intelligens och sa:
– Jag har haft en enorm tur. Jag fick väldigt mycket gratis från mina knäppa föräldrar. Det var ett privilegium att växa upp i en sådan miljö. Jag önskar att alla kunde ha det så.
Inte minst skulle föräldrarna, till skillnad från att ständigt förnekas, få något lyckligt och varmt i magen. Det vore rart.