Grohl VS Animal = rå kraft deluxe
Vilket är tidernas bästa trumsolo?
Egentligen är det en omöjlig fråga.
Det går ju bara att lyssna på två stycken.
Och båda framförs av en person som inte är av kvinna född.
I veckan åkte jag till Göteborg och såg trummisen Mikkey Dee sitta och skinka skinn i ett obligatoriskt solo.
Det är ett smutsigt jobb att vara rockjournalist, jag vet, men någon måste göra det.
Att solot i fråga nästan var uthärdligt berodde mest på att Lemmy Kilmister inte var sig lik. Energin hos maskinen Motörhead låg farligt nära noll.
I vanliga fall kan trumsolon ta den mest grundmurade människan i världen och kasta ner henne i en djup existentiell kris.
Var det här allt? Vad är det jag står och tittar på? Kan jag få ett annat liv? Inte? Varför trycker det över bröstet? Domnade mina armar och ben just bort? Varför andas jag i en påse?
Människan har uppfunnit antibiotika, åkt till månen, släppt julklassikern ”Last Christmas” med Wham! och protestlåten ”Borders” med MIA, men vetenskapen har fortfarande inte förstått hur trumsolon passar in i vår evolution.
Bara muppar kommer undan med det. Riktiga muppar.
Veckans största nyhet passerade tämligen obemärkt förbi i svenska medier.
Vem skulle vinna i en trumduell mellan Dave Grohl och muppmonstret Animal?
Världen har väntat och undrat och hoppats och sett fram emot den matchen ända sedan Grohl hamrade i gång ”Smells like teen spirit” 1991.
Och i nya säsongen av ”Mupparna” hände det.
Det intressanta var att Grohl och Animal kunde vara syskon. Animal är definitivt Daves största förebild. Trumstockarnas banemän använder samma teknik och spelar med hela kroppen.
Dave Grohl skallar nästan cymbalerna, Animal skriker ”yargh-yargh-yaaaaaaargh!” och allt slutar med att de bokstavligt talat river hela skiten. Rå kraft deluxe.
Matchen slutade lite snopet oavgjort. Och duellen var på tok för kort.
Nej, tidernas bästa trumsolo är fortfarande den dödliga uppgörelsen mellan Animal och jazzlegenden Buddy Rich från 1978. Ta bara inledningen. Buddy står och småpratar med Kermit. Sedan leder basisten Floyd från mupparnas husband
Dr Teeth And The Electric Mayhem in Animal i ett stålkoppel.
Det som följer är musikhistoria. Animal bankar och bombar och bånkar med black metal-frenesi. Han skriker av ilska och utmattning och förtvivlan. Buddy Rich väntar lugnt in honom och startar med perfekt tajming turbinmotorerna i armar och ben.
Animal kan, precis som resten av världen, bara sitta och gapa. Det är feliz navidad för alla andra trummisar och deras erbarmliga solon.
Fenomenet kan lika gärna, precis som det mesta i tillvaron, avgå.
Markus topp 3
1 ”Stray bullet” (outtake, Bruce Springsteen)
Man växer aldrig från musiken där allt en gång började. I veckan släpptes ”The ties that bind: The river collection”. Boxen innehåller ytterligare några exempel på att den outgivna historien av Bruce Springsteen är minst lika intressant, och ibland bättre, än den officiella. Varför dröjde det 35 år innan han gav ut balladen ”Stray bullet”? Det är fullständigt obegripligt.
2 ”Fargo” (tv-serie, HBO Nordic)
Avsnitt efter avsnitt förstärker ”Fargo” positionen som en av årets bästa tv-serier. Kirsten Dunst är fantastisk i rollen som en hemmafru som är beredd att gå väldigt långt för att dölja sina olyckor och brott. Upplösningen är den mest efterlängtade sedan Walter White försökte rädda Jesse Pinkman.
3 ”Art angels” (album, Grimes)
Finns flera tecken i tiden på att det mer experimentella och konstnärligt utmanande åter igen kommer att bli den nya popmusiken. Kanadensiska Grimes släpper i dag albumen som Gwen Stefani inte gör längre.