”Allsången är ingen rättviseförmedling”
Publicerad 2013-06-12
Nöjesbladets Helena Trus om urvalskritiken mot SVT
Jag tänker säga något förbjudet i musik-Sverige:
Skit i kredden!
Och det är vi uppenbarligen fler som tycker.
Vid den höga Sollidenscenkanten står en skara tonårstöser som skriker sig hesa och gråter så fort se får syn på Anton Ewald. De får presskonferensen att framstå som en mindre Bieber-konsert.
Jag var ju inte en av dem i går, men allsången handlar till så stor del om igenkänning, folklighet, känslor. Om att kunna luta sig tillbaka i tv-soffan eller på en bänk vid scenen och stampa i takt med foten, sjunga med några rader i "Främling" och säga saker som "tänk att Måns inte längre bär fluga", "och kortare skägg har han också".
Men visst, Lisa Nilsson har en poäng. SVT tar ju inte direkt ut svängarna. Inte åt något håll.
Det är inte ytterligheterna Avicii som står där och pumpar vid dj-bordet medan publiken vevar armarna. Inte heller artister som The Knife eller Lykke Li. Och absolut inte Ulf Lundell eller Lars Winnerbäck som anser sig vara för fina för glättig allsång.
Det är den där göttiga mainstreamgröten mellan ytterligheterna.
Visst finns det vissa inslag som vi inte har sett eller kommer se i Melodifestivalen, som exempelvis Skansens Ukuleleorkester eller Eric Ericssons kammarkör.
Men, jag tror inte att SVT:s artistval beror på feghet eller ängslighet. Utan jag tror de känner sin trygghetssökande publik.
Vi är ju inte de som varje vecka besöker små indieklubbar för att upptäcka nya band eller önskar oss bungyjump i julklapp. Vi är nog generellt ganska bekväma, gillar inte för stora utsvävningar. Beställer i princip samma mat på restaurang (i mitt fall entrecote, pommes frites och aioli) och väljer på sin höjd att ta en Loka i stället för Cola.
Jag tror att det bara är att acceptera att allsången inte är en rättviseförmedling. Tanken är god, men programmet med sin miljonpublik är för stort, för brett, för folkkärt.
Allsång på Skansen fungerar i dag som ett kvitto för de yngre, att du håller längre än de där tre minuterna på Melodifestivalscenen. Och för de mer etablerade att veta att de fortfarande är med i matchen.
"Jag tycker att det blir mer accepterat bland kreddigare artister att vara med. Vilket har varit mitt mål från dag ett", sa programledaren Måns Zelmerlöw till mig i Live-tv:n.
Varför ska målet i musik-Sverige alltid, alltid vara kredden?
Jag föredrar bredden!